The story behind, the writing of Sonny och Karola i LA - Del ett

I mars 1990 låg jag och M i soffan hemma hos S. Det var bara vi där. Vi lyssnade på en LP med Sinead o´Connor, om och om igen. Vi var ihop, fast slut, fast ihop igen. Så höll det på i fem år.

I maj 2006 cyklar min fru och M till Friskis och Svettis för att dansa aerobics, dom är goda vänner. Vi passar varandras barn. Det är en vacker kärlekshistoria. Där älskande blir vänner, där man bråkar som syskon men vägrar tappa kontakten. För vi älskar varandra, även om det älskandet har förändrats.

Många fruar och flickvänner hade kanske låtit bli att bli bästis med sin mans före detta stora kärlek, men inte min fru. Men inte jag. Men inte M. Vi tycker om varandra, simple as that.

Men i S´s soffa. Då i början på 90-talet. S. Min fina gamla kompis som jag riktigt lärde känna i London i slutet av åttiotalet, det är såna snåriga banor, som vanligt.
Och när jag krökade mycket och bodde i Malmö och var ensam, kom jag alltid tillbaka till Landskrona och det gick alltid att få med S på ett parti dart och några öl, låna lite stålar, sova över. Men alltid som kompisar.
Och alla historier som hon berättade. Hon som alltid varit LA trogen.

När vi bodde i Vollsjö träffade jag S ganska ofta i La. Sen flyttade vi till La och då träffades vi inte lika ofta, när vi ändå bodde i samma stad.
S delar ut tidningar i natten. Jobbar i en Antik och kuriosa-affär på eftermiddagarna. Hon berättar historier.
"Får jag sno några", undrade jag en kväll på Akropolis.
"Ja", sa hon.

Sen satt jag i den där kolonistugan och såg kaninerna bli vuxna och äta upp Johannas tulpaner. Skrev boken om Sonny och Karola som inte handlar om S, men som innehåller ramar och historier från hennes liv.

Det finns inga bilder eller fuskvägar att gå för att komma dit där man känner en människa så väl (fastän man inte gör det), när man tycker så mycket om någon, att man kan gå vidare och hitta helt andra vägar och bygga vidare deras liv. Det finns inget facit.
Men det skapas en människa där, som bara fortsätter, och man har en grund att stå på, något att komma tillbaka till när man inte vet hur personen ska agera. Men då har jag S, då ser jag henne framför mej. Hon har inget barn, som Karola i boken. Men jag vet ändå. S är inte Karola, men jag vet ändå. Karola är jag och S och några till. Men det hade aldrig gått utan S. Det hade aldrig gått utan den elräkningen som blev så jävla hög för att ugnen alltid var på och luckan öppen.

En gång sa S att hon inte ville ha barn förrän hon hade råd att operera brösten efteråt. Det kan du tycka är puckat. Jag tycker bara att det är ett sätt att säga: Jag känner mej själv, jag är inte mogen för att skaffa barn.
Jag vet vad S har gjort gott med andra människors barn. Jag vet att hennes värld kretsar kring henne, och att hon vill ha det så. Fair enough.

Men vi sov ofta där när vi var alldeles för unga, när vi inte hade några egna lägenheter. Lyssnade på hennes skivor. Hon gav mej (eller om jag snodde) Skit i traditionerna av Leif Panduro. Och hon gav mej boken En sång för Sonny och Karola. Givetvis inte. Men utan henne ...

Och nu hade jag tänkt berätta några anekdoter, men det är för sent, barn, dags att krypa till kojs.