Döden i Borstahusen
Min egen dator funkar inte. Jag skriver i Borstahusen. Mina föräldrar är fortfarande i Spanien. Birgit tar in posten. NEJ! Det gör hon inte. Birgit är död. Banjo har ingen matte.
Det måste ha varit i början av åttiotalet, när Folke och Birgit flyttade in i huset bredvid vårt. Folke var läkare. Dom var danskar. Dom var snälla. Dom var kloka. Dom var roliga. Dom tyckte kanske om att dricka något över genomsnittet. Underbara människor.
Det är flera år sen Folke dog. Men Birgit har hängt i. Jag brukar alltid gå in och prata med henne, klappa banjo. Birgit tyckte mycket om Elsa och Johanna. Hon var en människa som jag vill att människor ska vara. Trevliga utan att vara trista och banala.
Jag tror inte att hon såg en enda BoIS-match, men hon visste alltid hur det gick. Jag träffade henne på bibblan ibland. Jag brukade få en hundring när jag skottade eller klippte häcken, fast jag inte ville. Du behöver dom bättre än jag, sa Birgit. Jag vet att hon tyckte om mej. Att hon var glad för min skull när mitt liv blev bättre. Hon köpte alla mina böcker. Men hon skulle köpa dom av mej, ingen anna skulle tjäna pengar.
Igår gick Birgit ut i det långgrunda vattnet för att bada, som hon alltid gjorde. Hon flöt iland lite längre söderut, död. Jag vet inte vad som hände. Men det är så sorgligt.
Men ändå. Om hon nu fick en hjärtattack eller en hjärnblödning. Då hade hon bara blivit ett kolli. Inget vin och inga cigaretter. Inga bad och inga promenader med Banjo.
Jag tror att hon blev sjuttiosex. Jag ska gå på hennes begravning. Jag kommer att fortsätta besöka mina föräldrar, men jag kommer att sakna Birgit varje gång.
6 comments:
Sorgligt det där med Birgit. Mina grannar i Vinslöv hette Folke och Birgit konstigt nog. Folke trillade i trappan och slog ihjäl sig. Birgit dog bara någon vecka efteråt. Sorg kanske. Alla ska dö någon gång. Har man bott vid havet och älskar havet är det kanske inte fel att trilla av pinnen i havet vid 76 års ålder. Jag vet inte. Men det är nog ett bättre öde än att bli ett kolli efter en hjärnblödning.
Grattis på födelsedagen?
Fint skrivit om en vänlig människa, kommer alltid att minnas den danska flaggan i brevlådan som hylning till en speciel golfframgång, tror att Folke också hade ett finger med i detta, kanongrannar båda 2.
Hej! Jag är inte galen, men jag måste bara säga det här: Jag har precis läst din bok "och fortsätta vidare bort" och den fick mig att må så jävla dåligt. Jag blev åksjuk, kunde inte sluta läsa, kunde inte jobba, inte sova förrän den var slut. Snälla sluta nu, sluta dricka nu hetsade jag dig. Snälla skriv lite mer om Susanna, jag vill veta allt om hur hon tänker och mår.
Så jävla bra och det är nästan så jag börjar må illa igen inne på denna blogg. Är alla dina böcker så där? Och varför måste du skriva deckare, det är ju inget att läsa tycker jag. Men bra att du får pengar så du kan skriva en till. KRAM!!
Hanna
Hanna: Vad roligt att du gillade boken, för det gjorde du väl?
Jag ska inte skriva nån deckare. Jag bara skojar.
Alla mina böcker är så, och inte så. Jag vet inte, och fortsätta vidare bort är ju ganska rolig också, tycker jag.
Susanna ja, jag kände inte henne så väl som jag kände Jonas i boken, så alla porträtt av henne skulle ändå bli ytliga. Det var en bok om Jonas Sten, helt enkelt.
Men Susanna hade det inte lätt.
Min fru heter Johanna, hon har uptäckt nåt liknande. Det tär på henne ännu, mer än fem år senare.
Jag har också upplevt nåt liknade, det tär på mej också.
Men, och det är viktigt, livet är mer bra än dåligt.
Hanna//En sång för Sonny och Karola är det också streckläsningsvarning på! En fantastiskt bra bok.
Jonas dagiskamrat från Öresundsparken
Tack så mycket, dagiskamrat. Vem du nu är.
Post a Comment