The Open i Liverpool och Landskrona

Idag börjar 135e, eller 136e upplagan av British Open i golf. Den tävlingen har jag spelat många gånger.
Som elva- tolvåring och några åt framåt var jag en mycket hängiven golfare. Tillsammans med andra, men också mycket ensam. Jag vill minnas att jag trivdes då. Med freestylen på våren, hösten, vintern, när det inte fanns så många andra på banan. att spela med flera bollar och lyssna på Dan Hylander, Uffe och Ebba Grön. Min brorsas freestyle, jag hade ingen egen än.
Jag var på golfbanan innan skolan en del, inte för att jag ville bli bäst, tror jag, mer för att det var en så stor del av mitt liv, jag tyckte så mycket om det. Att gå och fundera, låtsastävla mot Tom Watson, Seve Ballesteros och, framför allt, Lee Trevino, den skojige mexiamerikanen som var min idol. Att gå och filosofera.
Alla tre hade vunnit The Open, och jag brukade ändå slå dom, ni fattar, ni förstår vem ni snackar med.

Golf var en liten sport då. Men Svensk Golftidning kom, ett magasin som jag läste om och om igen, jag undrar ofta var alla dom tidningarna från början av åttiotalet har tagit vägen, jag saknar dom. Har kollat på mina föräldrars vind, men jag misstänker att dom blivit andra tidningar för längesen.

När mörkret kom på hösten, med dimman och fukten vid fyradraget, att gå in i klubbhuset och upp på andra våningen där Sune och Sune och Johansson och Nisse brukade spela Jönsson, ommycket pengar.
Man lärde sej mycket, kortspel, kröka, ja, spela golf. Många av Sveriges bästa golfspelare kom från Landskrona på den tiden.

Jag försvann bort i annat sen. Och jag är konservativ vad det gäller golf. Jag tycker inte om alla idioter som spelar golf idag, som inte vet något om vett och etikett. Jag tycker inte om deras kläder, jag tycker inte om deras prat och skryt, men jag minns mobiltelefonerna som vägde mer än golfbagen som vissa hade med sej ut på banan för hundra år sen. Jag minns den loja stämmningen när idrott och alkohol hörde ihop, ibland. Jag tycker inte om människor som slänger skräp på gatan heller. Jag tycker inte om diviga fotbollsspelare. Jag tycker inte om folk som luktar häst. Jag tycker inte om människor som ljuger, som blir avslöjade och ger med sej precis det som behövs, men har mycket lögner kvar. Ja tycker inte om att märka lögner och vara tvungen att nysta och vara detektiv. Jag strävar efter sanning, ska det vara så jävla konstigt och svårt.

Som bäst hade jag tre i handicap.
Som bäst gick jag fem under par dom sista elva hålen i Kalmar 1987. Jag spelade med Robert Karlsson. Han ställer upp i British Open idag, lycka till!

För dom (den) av mina läsare som bor i Malmö och är intresserad av mina gamla böcker kan jag meddela att min svåråtkomliga lilla debutroman Jag kan lova att det aldrig blir som i filmerna du älskar, finns i Konsthallens bokhandel. Åttio spänn. Omslaget är mycket minimalistiskt och ljusblått, ingen text på ryggen (ett misstag) och fel text på baksidan (också ett misstag), men inne i boken finns det jävlar i mej inte så många misstag. En stark debut! Står på B, svensk skönlitteratur.

Detta är inte det sista jag skriver. Men antagligen det sista på bloggen som trettiosexåring. På söndag blir jag lika gammal som Henrik Larsson blir i september om två år.Jag är fortfarande tjugo år yngre än Bossen och Ulf Lundell. Jag har tid på mej.

Jag behöver inga presenter. Men om ni ändå vill, om ni går förbi Lidl i LA så står det en småtjock snubbe i artonårsåldern och spelar dragspel ganska dåligt, skänk honom några kronor.