Döden föder

... och nu är Ingmar Bergman också borta. Man kan inte förlora mot döden, det visste han ju. Första gången jag såg Det sjunde inseglet var jag på väg in i något som jag ville skulle vara allvarlig intellektualism. Jag var stundtals så vuxen, allvarlig och mogen som bara mycket unga människor kan vara. Så var filmen ändå rolig. Precis som Processen.

När min dotter Elsas döptes fick vi ett telefonsamtal på kvällen under festen, Johannas morfar Albin var död. 90 år, lite äldre än Ingmar, som alltså dog samma dag som Alice döptes. Malins dotter Alice. Albin hade jobbat sen han var elva, när han slutligen pensionerade sej i sjuttiofemårsåldern började hälsan vackla. Jag tror att han var mycket lik Ingmar Bergman där.

Vi kom precis lite försent till Hovs kyrka igår, och jag skulle vara fadder. Slog en drill bakom kyrkogårdsmuren och när jag vände mej mot kyrkan där alla väntade, stod prästen i porten och sa något om naturliga behov.
Hov, ja, Hovs kyrka, något stenkast från Hovs hallar där Det sjunde inseglet spelades in. Ödet, Alice.
Och där bakom nånstans hade Bo Widerberg sitt sommarställe, badandes naken med tång i håret. Jag har för mej att Ingmar också tyckte om att bada naken, se där, så hade dom ändå något gemensamt.

Och jag ska vara förebild nu, för Alice. Jag tror att det blir bra.

Min mormor kunde vara jobbig ibland, som alla mina förebilder, men hon hade en speciell styrka och vilja att ändå gå sin egen väg, tror jag. Jag tyckte att hon var tuff.
Som Lars Forsell.
Som Birgitta Stenberg.

Men mina största förebilder är ändå dom HIF-fans som invaderar träning efter träning för att ge sej på Babis Stefanidis, hotar honom via mejl och telefon. Det är bra, jaga iväg alla från Helsingborg, så att det någon gång kan bli ett slut på den stan.