In under skinnet

Highway patrolman av Bruce Springsteen, men med J Cash på sång. Kanske inte bättre, men stark i kvällen när lugnet kom till bänkarna vid havet i Limhamn. Och myggorna kom. Och vi har varit tillsammans i snart åtta år, och under den tiden har Johanna fått ett myggbett. ETT.
Och jag och Elsa, som ska vara så lik mej, går runt och kliar våra utslag.

Sean Penn var polare med Bukowski, är polare med Bono och U2. Vad jag minns så var han ihop med Bossens syrra då när vi drog runt på klubbarna i New Jersey, och Tom Waits satt och skrattade i ett hörn.
Det var så han fick rättigheterna, om det nu kan krävas såna, till att göra film av Highway patrolman. Indian runner, hette den inte så?

På åttio- och nittiotalet hånades Sean Penn i den svenska rockpressen, som bara ett bihang till Madonna, the godess. Se där. Jag vet inte. Jag är aldrig säker på så kallade vänsterintellektuella amerikanske skådespelare. Men han är duktig, Sean.

Mördarsniglarna glider på sitt slem i vår koloniträdgård också. Men vi har yxor och tunnor med mjöd.

Everything but the girl, Baby come home. I don´t like drinking or painting the town on my own. Så blir det när åldern sätter in.

Och sen, när jag cyklade hem till lukten av tjära och rök, sjöng The Band, I shall be released, Bob Dylans låt.
Och det är den strävan, att bli released.

I morgon ska jag spela golf för andra gången i år. Första gången var för några veckor sedan med bl a Fredrik Ekelund och poeten Pontus Lindh. Då var det mer än två år sen sist.
Jag var en duktig golfspelare en gång. Och jag tror alltid att stinget sitter i, vi får se i Halland imorgon. Sen blir det Göteborg. Sommar ju.

Och alldeles samtidigt, mitt i det rågblonda tröskandet efter smultronstrån, läser jag om Henrik Stangerups Det är svårt att dö i Dieppe, och vet inte vad jag ska tycka. Vet inte vad jag tyckte då heller, i början av nittiotalet.
Och någonstans skrattar Thorbjörn Säfve, jag vet inte åt vad.