Kommer du ihåg

Minns du Mats Möller? Docenterna var inte bättre på hans tid, kanske inte sämre heller. Men annorlunda. Den låten, du vet, sjunde himlen. Det var grejor och tider det.

Minns ni Docenterna? Då när det hände igen i slutet av åttiotalet (väl), med plattan Söderns ros och Joppe var coolast i stan, och stan var hela världen. Och vi visste knappt vad Malmö var mer än Second hand-affären vid Hipp och NK och jag hade varit nån gång på KB som låg vid Erikslust och hade en Porsche på taket.

Jag minns Limhamn och Sunnanväg. Och det var bara några dagar innan jag skulle sluta nian och Jesper tog studenten och dom hade swimmingpool. Och jag skulle sova över. Och jag hade varit lite kär i Annika men nu träffade jag Patricia, och jag var femton och hon var väl tretton och inget hände men hon strålade. Sen åkte hon hem. Och jag minns att jag vaknade som vanligt tidigt hemma hos Annika och Jesper och hittade Ulf Lundells Jack i Jespers bokhylla, läste om livet som jag önskade då. Livet som jag väl fick senare, mer eller mindre.

Och jag kommer ihåg att jag mötte Patricia igen fyra eller fem år senare. Och då blev jag nog kär på riktigt. Då var jag låtsasdekadent och låtsas och låtsas, men alldeles på riktigt.
Hon krossade inte mitt hjärta. Jag har alltid varit bäst på att göra det själv, slänga det alldeles för högt upp i luften.

Sen minns jag Docenternas enkla låt Utan dej, att jag lyssnade på den hemma hos Rickard och hans tjej i Värpinge. Och allt var slut då, igen, med Malin, och just då bland vänner och med lite pengar på fickan och alkohol i glasen, så tänkte jag: Klart som fan att jag kan leva utan dej.

Och det är inte cynism. Men människor försvinner. Man måste lära sej att leva utan dom, att vara förberedd på det. Man ska älska dom när man har dom nära.
Men allting dör, allting försvinner, skrev jag en gång när det regnade och jag var tonåring i Landskrona och satt med folköl utomhus men under Konsthallens utstickande tak.

Allting dör, allting försvinner. Rädda mej, jag vet att du hinner. Skrev jag.
Och nu säger jag det i ett kolorerat månadsmagasin med blanka blad : Carpe diem, motherfucker!