Äntligen trettioåtta

Nybadad i Öresunds klara vatten i Sibbarp. Där männen och kvinnorna i pensionsålder sneglar lite snett vid DERAS brygga. Tror ni det.
Är det inte gässen så är det mördarsniglarna. Och allt handlar inte om vilket ansvar andra inte tar.
Jag vet inte.
Jag satt på en av mina bänkar och i kolonistugan har vi visst två brassestolar, och jag tänker på det ibland. Att med en brassestol ständigt bak på cykeln så hade jag kunnat sitta var som helst.
Men jag vill inte sitta var som helst.

Är det mördarsniglarnas fel att kråkorna försvinner.
Och om kråkorna kommer tillbaka, då hörs andra skrik igen.
Jag hittar ständigt nya saker att glädja mej åt. Nya människor och annat att lära mej förstå. Att lära mej av.

Jag satt på en av mina bänkar och den enda regeln jag kräver att ni ska följa är: Släng skiten i papperskorgar och soptunnor.

Äntligen! Trettioåtta år på måndag. Som jag längtat. Och enligt regeln kommer trettioåtta människor på party imorgon, något annat vore katastrofalt. Det kommer att finnas numrerade biljetter för dom inbjudna. Nån ordning på torpet måste det vara.

Och tänk! Jag har uppnått allt jag ville. Trettioåtta år, nu går det bara utför.
Men det är roligt, när man får lite fart i backen.

Man kan köpa hus i Frankrike, Spanien och Portugal. Det önskar jag mej. Ni kan väl starta en insamling.