Det är jag

Man skulle vara Daniel Day-Lewis. Eller, sitta på en hygglig bar och snacka med honom medan en lätt bris svalkade hans kinder. Eller, nöja sej med att se honom på film, läsa om honom, se honom på foton. Den distansen.
Daniel. Han ser cool, snäll och bestämd ut. Spelar i en helt annan liga än Johnny Depp.

Verkligheten. Den ser alltid annorlunda ut. I böcker, i filmer, i ... verkligheten.

Man vill ju förstå andra. Så man skulle vara Ingela ”Pling” Forsman. Bara mata in några ord i datorprogrammet och, vips, en ny slagdynga som jag inte ens skulle begrava en död fluga i. Lite respekt måste man visa. Och en miljon till på banken.
Men jag hoppas av hela mitt hjärta att I love Europe tar hem hela klabbet. Som Basil Fawlty är låten genialisk.

”Där inga lögner längre biter, där ingen sanning längre tar”, sjunger Love Olzon.
Och jag minns låtar som tagit mej första gången med storm.
Höst med Dan Hylander.
Walk on the wildside med Lou Reed.
Och Solsbury hill med Peter Gabriel en vardag i mitten av åttiotalet, pågatåget. Bakfull utan biljett från Malmö till Landskrona. Kär och känslan av vild i juni.

Skriver och ströläser i lyxboden.
Stieg Trenter.
Den dagen kastanjerna slår ut ... av Bodil Malmsten.
Majakovskijbiografin.
Dylans memoarer.
Lite här och lite där.
Och onaniboken av Harry Mathews, Enskilda nöjen:
”Någonstans norr om Berings sund sitter en trettioettårig manlig eskimå på änden av ett isflak; ansiktet är uttryckslöst och rörelserna döljs under fällar och pälsar. Med hjälp av slipprigt upplöst valspäck blir hans orgasm förkrossande intensiv.”