Han som älskade livet

En bekants pappa ringde mej på en bar i Lissabon. Han berättade om sonen som flyttat till USA med sin fru, köpt hus och shoppat i tre dagar på IKEA. Dom hittade bokhyllan dom ville ha till slut, i den stod sju exemplar av min roman Och fortsätta vidare bort. Jodå, det går framåt med utlandslanseringen.

Det är tre månader till julafton. Det finns några till som får fira ensamma i år. Vissa har sej själva att skylla. Andra har bara mer eller mindre skoningslöst blivit bortryckta från glöggdoften av olika skäl.
Om man nu bryr sej om julen.
Det var många som brydde sej om Helmuth, det såg man på blommorna. Det såg man på tårarna. På hans begravning i Västra Sallerups kyrka.
Det var verkligen så ... att dimman lättade och allt blev solsken strax innan klockorna ringde.
Jag tycker mycket om Han har öppnat pärleporten, och Härlig är jorden.
Jag tycker mycket om Gasolin.

Jag tänker på någon som står mej nära. Jag antar att han läser detta någon gång. Han vet att jag inte vill något illa.
Vi har gått lite olika stigar i det emellanåt hemska livets skog.
Men vi har alltid varit, tja ... som bröder.

Vad kunde du gjort annorlunda?
Jag vet inte.
Vad har du lärt dej?
Mycket.
Blir det bättre med tiden?
Ja.

Jag fick skjuts av Sigge, Jan Sigurd, till begravningen. Vi är inte värsta bästa kompisarna, men hans mormor och morfar bodde i Landskrona. Sigge och jag råkas då och då, ofta av en slump. Något mejl, något telefonsamtal. Vi har jobbat med samma projekt några gånger. Han är en människa som jag tycker om, en yrkesman som jag respekterar mycket. Jag fick hans nya bok Den tyske vännen. Den verkar hålla god Sigge-klass. Det vill säga underhållande, underfundigt, med en del allvar och vemod. En del skratt och färdande längs dom olika vägarna.
Sigge är en stor Hemingwaykännare. Hans bok Hemingways sista flamma bör man läsa. Och hans många novellsamlingar som innehåller en hel del guldkorn.
Man kan ju passa på att läsa Och solen har sin gång och I vår tid, när man ändå är i Hemingwayfarten. Och Att ha och inte ha, den intressanta Edens lustgård. Och, givetvis, Den gamle och havet. Novellerna! Och Klockan klämtar för dej.
Och lyssna på sången Sigge skrev till, spelade till, Monica Zetterlund. Han skrev hela plattan, minns inte namnet. Men den sången om Ellen och kärleken på ålderns höst sitter i mitt bakhuvud.
Jag såg dom spela på Hultsfredsfestivalen 1997, det var inte perfekt, men det var Monica Z, och Sigge.

Helmuth var ingen kyrkans man. Men jag har berättat för Elsa att han är i himlen nu, hon var så nyfiken. Jag har berättat om öppna kistor och aska. Och om själen.
Elsa menar att om jag dör och Johanna dör, så träffas vi i himlen, så kan vi leva där tillsammans tills vi dör, där.
Jag tycker att man ska tala klarspråk. Jag tycker inte att man ska skrämma upp barn. Balans. Allt kommer i sinom tid. Balans.
Och kyrkan är en bra lokal att ta farväl i. Jag hade köpt en präktig röd ros, när vi gick runt kistan spelades Internationalen. Solen sken och Helmuth fick sista ordet.

Jag tycker att man ska tala klarspråk. Jag är så rädd för tomheten. Att bara försvinna. Tala till mej! Förvissa mej om att det finns ett ljus och en värme, ett bolster att sjunka mjukt i.
Jag är så oerhört rädd att inte vara färdig.
Jag vill, som i Irving Stones bok om Vincent Van Gogh, säga: Jag önskar jag finge dö nu.
Detta när jag är redo, alltså, klar, kring åttiofem. Hålla någon djupt älskads hand och bara ... somna. Mjukt.
Vad hette den boken? Han som älskade livet.

Apropå Och fortsätta vidare bort, och kanske apropå USA: Har jag berättat den om bajskorvarna som högg ved?
(Ja ... jag vet.)