Landskrona

Jag tog tåget i måndags. Sen tog jag bussen, till Borstahusen. Dit flyttade jag i mitten av sjuttiotalet, lämnade i slutet av åttiotalet.
Men lämnade aldrig.
Mina föräldrar bor kvar. Jag bor, på mitt sätt, också kvar. Borstahusen finns överallt i min kropp, i min längtan. Det underbara Öresund, hamnen. Jag skiter i vad medelinkomsten är i Borstahusen. Jag skiter i vad folk tycker.
Borstahusen, där började jag bli den jag är.

Först blev Borstahusen för trångt. Sen blev Landskrona för trångt.
Och jag kommer alltid tillbaka.
Den där trängseln. Nä … det är inte på stadens torg. Det är i människors hjärnor.

Jag tog tåget, lyssnade på freestylen och, som alltid, det pirrar i mej när jag närmar mej LA. Det är kärlek. Glöttigt, kanske. Det skiter jag i.
Det stod en buss inne, mot Borstahusen. Och solen sken. Jag gick på.
Sen promenerade jag på mina gamla gator. Sen promenerade jag längs mitt hav. Sen stod jag ute vid fyren. Sen tog jag en lättöl eller två på Hamnkrogen.
Sen promenerade jag till IP och såg BoIS få stryk av Mjällby.
Bruce Springsteen har också skrivit om detta.