På riktigt

The Poodles. Dom tror att dom rockar och rollar. Ja, verkligen tuffa killar. Och fullständigt värdelösa enligt mitt eget objektiva sätt att se. Säkert trevliga gamänger, det är oväsentligt i sammanhanget. Skit är skit, om än i pudelrockiga frisyrer.

Jag har snart läst ut Nancy Sinatras bok om Frank. Den är på flera sätt värdelös. Slarvigt översatt och korrekturläst. Något för mycket sockersöt och med en ständigt försvarande inställning till dom fel som Frank Sinatra aldrig gjorde (enligt Nancy).

I HD har Gunnar Bergdahl fått läsa en massa skitkommentarer efter hans krönika förra veckan. Han var inne på samma sak som jag skrev om för ett slag sen. Alla kan inte bli publicerade i en tidning, inte ens i nätvarianten.
Man läser häpnadsväckande dåligt skrivna kommentarer som kategoriskt smutskastar den så kallade kultureliten.

The Poodles. Det går tydligen bra i Japan. Eller Tyskland, eller Belgien. Musikländerna. Den kvinnliga journalisten häpnas över deras tuffa turnéschema. Utslaget, ungefär en spelning i veckan under arton månader. Hujedamej. Stackars tröttkörda rockers.

Frank Sinatra kunde göra 150 spelningar på 120 dagar. Jag är en stor beundrare av mannens sång och känsla. Det är Nancys överdrivna skönmålande som stör mej. Ingen klok människa tror att någon är perfekt, det skorrar bara falskt.
Det är en dålig och storartad bok på samma gång. Skriven med äkta kärlek som bläck, ingen distans alls. Så får det väl vara.

Jag har träffat ganska många som tillhör den vaga grupp som kallas kulturelit av dumdryga idioter. Somliga kanske räknar in mej i denna skara, idiot eller kulturelit.
Jag har träffat så många kloka, ödmjuka och intressanta människor. Märta Tikkanen. Birgitta Stenberg. Tony Samuelsson. Per Engström. Peter Kihlgård. Katarina Mazetti. Roger Wilson. Per Planhammar. Åsa Moberg. Louise Epstein. Och många fler.
Björn Ranelid är inte en av dom. Jag har bara träffat honom en gång, han var djupt osympatisk. Han var precis som parodierna på honom, fullständigt självupptagen. Jag vet inte hur han är privat. Jag vet att han har en viss humor.
Jag vet att han, av någon anledning, har komplex för sitt utseende. Kanske finns det något där. Hävdelsebehovet. Han ondgör sej gång på gång över att han inte fått Piratenpriset, han som skrivit så mycket om Österlen. Som om det skulle ha med saken att göra. Att verka i Piratens anda, det är en annan sak än att skriva om Österlen, Björn. Nyanser, Björn, det handlar livet om, och distans. Du kanske har det, vad vet jag, men det kommer sällan fram i offentligheten. Men, för vad det är värt, grattis på sextioårsdagen.

Och Lennart Persson är död. Jag har varit en del på Musik och Konst. Jag har läst väldigt mycket av vad Lennart Persson skrivit. Jag har inte gått och köpt skivorna efteråt. Jag har ofta inte haft råd. Men inte bara det … det har liksom räckt att läsa texterna om låtarna, så initierat och själfyllt har det varit. Jag har massa urklipp, från framför allt Sydsvenskan, där Lennart hade serier om låtar och artister, och längre artiklar. Och Feberprojektet med Andres Lokko, Jan Gradvall och Mats Olsson var verkligen något särskilt. Jag är så jävla trött på döden. Jag är så jävla trött på cancer. Vila i frid, Lennart Persson. Respekt.