Var är vargen

Vi är Stålmannen och Fantomen. Vi är Robin Hood i Karlslund. Vi är Sonny Johanssons avgörande skalle när alla trodde att det var över. Vi är Engelska läktaren en regnig nerflyttningssöndag i oktober.
Vi kommer alltid tillbaka. När du minst anar det. Du kan aldrig vara lugn.
Du kan alltid vara lugn. Du kan alltid veta. Vi kommer tillbaka. När det behövs.

Staden spricker. Landskrona försvinner. Färgen på plakaten hinner inte torka. Hatet hinner inte torka. Bara livet och åsikterna, som tvätten som tumlar sej torr och ren. Allt är ariskt. Fel. Allt är Ariel.

Rio de Landskrona. Allt är fel. Vid halvmånen står en man och minns. Härliga tider, ljuvliga tider. När venbåten kommer in står en man som aldrig kunnat gråta. Som aldrig kunnat krama sina döttrar och söner. Som aldrig har kunnat säga jag älskar dej, till frun som osynligt hållit hans hand i nästan sextio år.
Hjärtlösa tider, svidande tider. Göran Persson roffar åt sej. Pensionärerna svälter. Och andra, dom andra, får allt dom pekar på. Och ändå ska dom bara ha mer. Stjäla och slå. Tro fan att man röstar som man röstar.
Felna tider, lögnaktiga tider. Tänker mannen som tycker att det är för jävligt att man inte kan gå ut på stan, särskilt inte när det är mörkt. Då ser man ju inte ens dom mörka jävlarna. Och venbåten lämnar igen, upplyst i skymningen. Som om den vet något. Som om resorna lär den något annat, något större.
Härliga tider, strålande tider. Han gråter nu, mannen som minns. Mannen som minns och längtar sitt hjärta sönder efter att bara få kliva in i filmen där Thor Modéen gnuggar händerna och lovar saker som bara är på film.

Vi är tillbaka. Det behövs annat ljus än det som kommer från förenklingens och lögnens kamera och penna.
Vi är tillbaka för att berätta en annan historia.

Eller, Thomas … är det inte ungefär så?