Filosofiska funderingar från en divan efter lögandet

Lördag och vi är inte vana vid den nordliga vinden så många dagar i rad.
Lördag och jag brukar tycka om marknaden på torget i Landskrona.
Och det finns Youtube. Man kan söka på Dan Turell. Man kan se honom berätta att han fått kraeft. Man kan söka på Dan Turell, for meget, mand. Och fundera på om tiderna förändras. Egentligen.
Eldkvarn har inte förändrats så mycket dom senaste två tre åren. Konstant hög nivå. Annorlunda på sjuttiotalet, åttiotalet, en rejäl downperiod under ungefär tio år innan och efter millenieskiftet.
Lars Demian har förändrats positivt efter många magra år sen peaken kring -94.
Jag ser mest konserter på Victoria numer. Bland publiken känner jag mej ung. Men när jag tänker på hur länge jag lyssnat på Eldkvarn känner jag mej gammal. Men så står jag ju också någonstans snart mitt i livet, hoppas jag.

Men lördag, och vi har blivit lovade fisksoppa i Bjärred till kvällsmat. Vi säger så, kvällsmat, vi som varit med några år i livet.
Och till dagens fråga då? Hur viktig är byråkratin i rådande samhällsstruktur?
Det ska ni veta, först måste man definiera frågan. Definiera BYRÅKRATI. Slöfockar som flyttar papper, säger slöfockarna som inte skulle klara en dag i ett byråkratilöst samhälle. Människor har fördummats. Informationen från överallt har ökat. Kapaciteten att ta emot den har inte ökat lika mycket. Att det finns kurser där vanligt folk får lära sej att fylla i blanketter är inget skämt. Det är en nödvändighet.
Byråkratin saknar känslor för ett brev, för en röst i telefonen. Byråkratins känslor dyker endast upp när man hjälper någon man känner. Byråkratin är känslo- och könlös. Det blir enklast så.
Jag vet att kvaliteten på våra tjänstemän är högst skiftande.
Vi kan prata om historien om de så kallade apatiska flyktingbarnen, ett känslolöst populistiskt dekret från högsta sosseort, ut med dom! Och bockande nigande tjänstemän hela vägen ner i hierarkin.
Vi kan prata om utnyttjadet av socialbidragstagare i Landskrona. Nej, om tjänstemännen som roffar åt sej för egen vinning.
Det är så vårt inhumana samhälle gräver sej djupare ner. Du roffar, jag roffar, alla roffar. Ingen bryr sej till slut om någon annan.
Och vem ska kontrollera kontrollanterna?
Och varför kan vi lära av Christiania?