Inlägg 502

När jag slutade som personlig assistent i februari 2002 bestämde jag mej för att aldrig bli anställd på riktigt igen. I ärlighetens namn tror jag att det var den enda fasta anställning jag haft.
Jag bestämde mej för att jag var författare, att det var det viktigaste.
Sen dess har jag haft många tillfälliga, tidsbestämda jobb, dom flesta sammankopplade till författaryrket: uppläsningar, föredrag, redaktör, skrivlärare, kulturskribent, SFI-lärare under en kort tid.
Det är hårda tider ekoniomiskt nu.
Stressen knäcker, sjunger Peps.
Frilans är jobbigt ibland.
Friheten är underbar ibland.
Jag längtar ganska ofta till en skolklass med mongoloida barn och ungdomar, en fritidsgård. Det är ett jobb jag kan och trivs med.
Jag har sedan vårvintern jobbat med ett projekt som i sina sämsta stunder varit höjden av amatörism. Först skulle det vara ett vanligt redaktörsjobb, skönt, tyckte jag. Fort insåg jag att det inte skulle räcka. Ingen annan hade erfarenhet av arbete med böcker, men valde att ofta inte lyssna på mej. Valde att misstänkliggöra mina förslag. I ett märkligt storhetsvansinne verkade vissa tro att jag var ute efter att sno åt mej miljoner. Det enda jag gjorde var att engagera mej i mitt underbetalda jobb. Saker vi varit överens om har ändrats och allt förenat med långa meningslösa diskussioner när jag hade kunnat göra annat. Det har tärt mycket på mej. Flera andra projekt har försenats och försämrats, fått göras om.
Så har jag uppfattat det. Mina uppdragsgivare tycker säkert något annat. Det enda jag ska göra nu är att slutföra mitt uppdrag (som egentligen redan är slutfört, förutom en korrläsning) och få mina pengar. Sen tänker jag aldrig ha med den uppdragsgivaren att göra. Hellre äter jag mask.