Toni Holgersson

Jag fick ett sms från Daniel igår, han var i Köpenhamn på julölspremiär. Man spelade Hasse Kvinnaböske. En stund tänkte jag: där skulle man varit. Inte för julölen, men för Kvinnaböske i Köpenhamn. Jag vet dom krogarna, där man halkar in i Sten och Stanley, Vikingarna och danska varianter. Kanske när man bara har dom allra sista slantarna kvar, och haltar in vid fyratiden på morgonen, fortfarande trött, fortfarande så pigg som tröttheten kan göra. Och sånt. Och det är kanske annandag påsk och det kanske väntar en färja. Så småningom.
Äh, jag är klar med det.
Äh, det var inte så kul.
Äh, det var bara misär.
Skitsnack, det fanns mycket roligt i dom dagarna. Men det räcker inte. Eller, allt har ett slut. Eller, livet är viktigare. Eller, vissa saker går inte att göras.

Jag läser Stora Boken. Anonyma Alkoholisters Stora Bok. Det är ett sätt att lära att alla människor är människor.

Johanna fyllde trettiosju år. Vi var på utflykt, åt hårdkokta ägg, plättar och papaya. Jag fick Niklas Rådströms En handfull regn i pocket, ett fint omslag. Den ska bli mycket rolig att läsa. Plötsligt hade jag två ex av Hans Gunnarssons Albatross. Plötsligt föll den sista poletten ner i förarbetet till min stora genombrottsroman.

Det är alltså lördag och jag funderar ibland på att börja dricka kaffe igen, att ta körkort igen, att börja åka skidor igen. Vi ska till Glumslöv. Möjligen ska vi spela pingis. Jag måste börja spela tennis igen. Jag måste komma ihåg brillorna och svettbandet.

Jag lyssnar mycket på Toni Holgersson. Och Love Olzon. Och Supremes och Roy Orbison. Frida Hyvönen måste ha gjort en av årets bästa skivor. Nick Cave i en bra intervju i reprisen av Kobra.

Det är skönt med hyggligt stilla höst. Nu ska Anna och jag cykla ner och se om havet har blåst in några pinnar på stranden, även om vinden kommer från fel håll.