Fritid

Den underbaraste stunden är efter simningen, efter bastubadet, att gå ut i simhallen igen och dyka och känna mjuk och våt svalka, dyka och skita i att man blir röd i ögonen. Skita i allt och bara vara fri kropp i vattnet.
Att gå i rymden och hoppa. Att känna sej tyngdlös, inte väga något jobbigt tungt, inte någonstans.

Joe Henry. Civilians. Den lånade jag på bibblan igår. En mycket bra platta.
Och Ison & Wine som jag bara hört talas om, också bra.
Babylon Blues. Jag minns när dom spelade på KB när det låg vid Erikslust, när det fanns en Porsche på taket. Där Malmborgs nu säljer dom alkoholfria ölen mycket dyrare än Malmborgs i Limhamn som är billigare än Willys. Det är ett evigt pusslande.

Jag gjorde vapenfri tjänst i Malmö 1991/92. Då fick jag ett medlemskort på Kockum Fritid, spelade mest bowling då, men några gånger simmade jag.
När jag flyttade till Malmö -94 skaffade jag mej medlems- och simkort som jag förnyat varje år.
Cyklingen och simningen. Min räddning 2001 när jag slutade kröka. Cyklingen var en gammal vän, den håller än. Simningen blev en sorts mani. 1500 eller 2000 meter tre eller fyra gånger i veckan. Och en och en halv timmes cykling. 2002 vägde jag tolv tretton kilo mindre än jag väger nu. Hellre lite för mycket än för lite.

Jag cyklade den vägen igår, genom Slottsparken, förbi Kronprinsen, genom Pildammsparken upp mot Södra förstadsgatan vid Mas och förbi huset där vår gamla lägenhet ligger. Dom lyckliga dagarna där. Där Elsa så småningom föddes. Men innan. När jag skrev Och fortsätta vidare bort. När Johanna jobbade på Sydsvenskan och vi möttes på kvällen på Möllan eller Bullen när hon slutat. När jag satt och redigerade dagens arbete. Och hon var ledig mitt i veckan och vi åkte till Köpenhamn. När Waterboys spelade på KB varje kväll. När solidaritetens fanor vajade lagom starkt i vinden. När det sprutade vin ur Folkets parks fontäner. Det var tider det, långt ifrån dagens stressiga samhälle med sverigedemokrater som likt råttorna krypt fram ur buskarna och visar sej öppet.
Så. Se så lätt verkligheten spårar ut i nostalgiska drömmar tillbaka.

Jag undrar var dom är nu. Dom två gubbarna som alltid simmade tillsammans. Dog den ene och den andre blev ensam. Armand Kranjc. Bowlinggänget som ockuperade duschar och bastu. Kvinnan med protesen. Kvinnan med rakat hår, hon som såg sjuk ut. Den abnormt tjocke. Har dom vandrat en annan väg, samma väg, den väg vi alla en gång ska vandra.
Det borde man kunna fråga någon om. Det borde man kunna sätta sej ner vid ett bord i ett lagom sorl och diskutera värdigt.
Det kan jag be om. Att få träffa den som redan varit där. Att den som redan varit där ska ta mej i sin famn och badda min panna och förklara, det gör inte ont, det finns ingen saknad.

Håkan Lagher har ju smugit i vassen lite här och där i min musikaliska värld. Nu har jag lånat hans bok om Ulf Lundell, om tiden kring Den vassa eggen. Jag vet inte vad jag tycker om Håkan Lagher. Jag vet inte vad jag tycker om boken. Jag vet bara att Ulf Lundell sa att man blir mindre rädd när man närmar sej sextio. Att livet inte är lika roligt att leva. Att man närmar sej försoningen och det är okej. Det kan jag acceptera till tonerna av en hackande skiva.