Legalt

Anita Lindblom sjunger En dans på rosor. Ingen kan lova dej en dans på rosor. Lyckan är en gudagåva. Det får mej att tänka på Nils Poppe och hur lycklig han borde vara med Bibi i Sjunde inseglet och där svävar vi vid Hovs hallar och söderut och en fredag eller lördag i 1989 satt jag på Akropolis övervåning i Landskrona och språkade med Tomas Poppe. Cornelis var död och den svenska rockeliten hade spelat in den ganska oviga hyllningsskivan Den flygande holländaren. Jag och Tomas Poppe pratade om att så småningom göra en hyllningsskiva till Ulf Lundell som hade fyllt fyrtio i dagarna då.
Så det är väl dags att damma av gitarren och ringa upp Tomas Poppe som jag inte pratat med varken förr eller senare, bara den besjälade kvällen för tjugo år sen när löven blåste över Rådhustorget.
Ulf Lundell fyller sextio idag och jag älskar absolut inte allt han gjort, men jag kan bara säga: Respekt! Att gå sin egen väg är värt respekt.

Jag tänker på dom där dagarna i skarven mellan 80- och 90-tal. Jag tänker på dagar på hörnan Öresunds- Timmermansgatan i LA. Jag tänker på nätterna med Kojak, Baretta, Rockford, repriser på TV3 som jag hade för första gången. Jag tänker på McCall, den rättrådige rättskiparen som gjorde tomheten lika tom men mer underhållande. Han är död nu, Edward Woodward, 79 år gammal.

Jag skrev om Bullen i två böcker. Jag skrev om en tavla, en båt som kunde vara Titanic. Jag vet en yngling som på något sätt noterade den tavlan när han läste boken. Vi känner varandra nu. Vi kände inte varandra då.

När en ung och en äldre skribent ska recensera Jacques Werups återutgivna Tiden i Malmö i Sydsvenskan väljer man Amanda Svensson som den unga. Jag stör mej på texten. Amanda Svensson raljerar om sitt ointresse för Malmöskildringar i litteraturen, hon känner inte igen sej i böckernas Malmö (det visste jag inte var kriteriet för en bra Malmöskildring, vissa av oss vill veta saker vi inte visste tidigare), enligt Amanda Svensson är böckerna gamla och tröttande och handlar om minnet av Per Albin, Kockumskranen, MFF och långsamma promenader i Pildammsparken. Amanda Svensson nämner inte en enda bok hon har läst.

Jag har läst skådespelaren, kocken och messerschmitten Bullen Berglunds memoarer. Det var grosshandlartider det, åh, jag minns tillbaka, en droska hit och en droska dit. Och en grogg på sockerdricka på det.

Nu sjunger Gunnar Wiklund om att gå hand i hand genom livet, längs en stig med ömsom vin ömsom vatten i fältflaskorna och den isiga vattenpölen ska smälta och jag känner inte igen mej i femtiotalets Landskrona och jag längtar inte dit. Men hade jag varit stadd vid kassa. Hade jag varit frisk i levern. Hade jag kavlat upp ärmarna och drämt en tusenlapp i bardisken och bjudit laget runt på Bristol.

Jag har gått på olika skrivarlinjer i mina dagar, där brukar man snabbt hitta en gemensam generaliserande ton när man talar illa om vissa böcker/författare, många gånger böcker/författare man inte läst, eller läst slarvigt.


Under mina månader i Göteborg brukade jag sitta vid Masthuggskyrkan och skriva revynummer och ordvitsar, upp och stå och titta ut över vattnet, båtarna och varven, och jackan i skogen kommer från hamnen på åttiotalet. Och jag gick ner till puben med glasväggar där författaren och jazzmannens sambo skötte biffen, han rullade bara cigaretter, drack rödtjut och berättade om gamla tider, Jörgen, om buspojkar och halvskummisar på långgatorna. Jag kände inte igen mej när jag traskade mot Järntorget.

Jag kan med lätthet räkna upp tjugo-trettio böcker som utspelar sej i Malmö, som innehåller mycket mer än ett minne av Per Albin eller Kockumskranen. Svårare är att räkna upp någon bok som gör det, som lägger sin tyngd på det.

Jag kan med lätthet springa uppför vår källartrappa. Jag cyklar en och en halv timme varje dag. Jag äter gärna fläskkotlett med tomatsallad och oliver till lunch. Jag läser numera Norra Skåne vid denna lunch. Jag läste en mycket rolig recension av Jens Liljestrand, rörande boken om fenomenet Björn Ranelid.

Amanda Svensson är nästan tjugo år yngre än jag. Jag känner ofta inte igen mej i den trötta, blasé(kvasi?)coola attityden hos vissa skribenter i hennes generation. Det är väl bara så det är och ska vara, antar jag. Herregud, jag som febrilt letar efter Tomas Poppes telefonnummer och märker att Ulf Lundell snart är folkpensionär.

Abba är för moderna. Jag lyssnar på bitar från den svenska folkparkens guldera. Då stod Per Albin Hansson byst i varenda buske och var det inte Sten-Åke Cederhök så var det Thore Skogman som visslade en kuplett för korvförsäljaren med en låda på magen. Och ingen spydde i rabatterna och ingen blev av med oskulden på ett barbariskt sätt och slogs man var det hederligt.

Jag har bloggat i fyra år nu. Jag vet ännu inte hur man får ord att bli blåa och föra dej vidare.