I´m a Farbror Melker, yes, I am

Johanna undrade om man fick gå och lägga sej klockan åtta en lördag. Det fick man väl. Hon åt fisksoppa på Bullen innan. Jag åt lax med gräddstuvad potatis. Elsa åt köttbullar med whiskysås. Anna bara sov. Vi firade Fars dag en vecka efteråt. Elsa ritade stilleben, glas och flaskor.

Och nu är klockan snart nio. Och nu ligger Snickargården på Saltkråkan risigt till och farbror Melker ömkar sej och Malin tröstar: Du har gett oss allt, sånt som man inte kan få för pengar.
"Jag har älskat er så att det har värkt i bröstet", säger farbror Melker och får ett telefonsamtal och får ett stipendium på 25 000:- och det är sextiotal och det är en gigantisk summa, man kan köpa hela Snickargården. Men det blir en kamp mot klockan och gnidiga bungalowälskare.

Nu hoppas Johanna att hon har spytt klart. Hon och Anna sover. Nu har Elsa ätit upp ett äpple, och en banan, och mango, och nyponsoppa. Och jag är väl farbror Melker då med en såld kolonistuga och en inställd resa till Spanien och pengarna som skulle gå till att hyra en snickargård på Saltkråkan i några veckor i några år har gått till en varmvattenberedare och en gaspanna. Och jag längtar efter stipendier och jag längtar efter det där jobbet som skulle vara i ett halvår men blev uppskjutet på grund av finanskris och jag avskyr dom som borde betala vad dom är moraliskt skyldiga för ett annat jobb.

Och farbror Melker får aldrig någon fisk, Tjorven retas kärleksfullt, men då rycker det i spöet, men då ryker Melker i sjön, men det är en gädda och båtsman får köttbullarna som Malin rullat och stekt och familjen Melkersson gör det där festliga med bordet innan dom äter gäddan och Elsa frågar om inte vi kan göra så imorgon och jag tvekar, någonstans måste det finnas en gräns.

Men jag fick två nya V-ringade T-shirts idag av Johanna, femtionio spänn styck. Dom gamla är håliga. Och jag har en egen dator. Och en i-pod. Och en dammsugare. Och en cykel. Och en bil men inget körkort. Och ett hus men för mestadels lånade pengar. Och, ja, två barn och en fru. Och släkt och vänner.

"Är vi rika", frågade två barn sin mamma på sjuttiotalet.
"Ja, vi har tak över huvudet och mat på bordet, och vi har varandra ..."
Så jag är väl Astrid Lindgren då. Så jag är väl ett litet nöjt och storögt barn. Så jag är väl lite sentimental i Bullerbyn. Fast jag är bara förbannad.