Spåren i snön, grytan på skjulet gör en ring i snön. Dom sista vindruvorna fryser i snön.

Senaste tiden. Deras senaste böcker. Hans Gunnarsson, Claes Hylinger, Klas Östergren. Kjell Westö nu, Gå inte ensam ut i natten.
Det vimlar av pulkor och en har ett uppblåst bildäck, en kartong, plastpåsar, snow racers. Självlysande kläder, jag har långkalsonger, jeans och regnbyxor och Elsa snubblar runt med stavar som når till låren och skidor med trasiga bindningar och det är hård snö och hon är den enda som har skidor. Och på ett alldeles enkelt sätt känner jag mej stolt.

Anna Järvinen, Ane Brun och Frida Hyvönen.
Per Svensson skriver i Sydsvenskan om en grupp män och kvinnor, deras favoritböcker. Och jag med karlarna och böckerna och kvinnorna och musiken.
Den kortaste dagen den längsta natten.
Kjell Westö tar dej aldrig ensam ut i natten. Ändå tar han dej till just din egen plats. Bara du. Min plats. Han tar mej ut.
Neil Diamond.

Utanför garaget vid praktiken i Landskrona tidigt sjuttiotal. Min första skiva, en singel med Hadar. Lady Antoinette.
Fortfarande i Asmundtorp när pappa spelade Simon och Garfunkel i bilen. Stora kassettband. Mitt första musikminne.
Kajsa och Malena som Neal och Jack. Vi kan göra det igen.
Den kan vara tråkig, ensamheten. Men skön. Det har jag alltid tyckt.
Jag har barn nu, och fru.
Jag är hemma själv i dagar ibland. Det funkar inte alltid. Jag trampar vatten. Jag är fri. Jag är lam.
Jag tycker om ensamheten.
Hur ofta har jag varit riktigt ensam.
Hur ofta har du täckning när du pratar högljutt i telefonen, skryter om vedermödorna och jodå att jag har gått den långa vägen, klättrat den taggigaste kaktusen, den högsta den hårdaste.
Och jodå att du har rätt att höja din stämma mot skyn, besluta om vem som har tillträde.
Hur ofta har vi täckning.
Det var innan vi flyttade hit. Jag hade en avlagd grön mobiltelefon. Min första. Eller rosa. Jag glömde den på bänken vid Sibbarps kallbadhus. Det tog några år till nästa sen. Det var innan. Vi bodde i Vollsjö då.