Fjortonhundra meter

Jag var på Stadium och köpte ett par benskydd, gula strumpor. Fick sen låna Fredrik Ekelunds halvtrasiga fotbollsskor.
Det är ingen dans på rosor att vara landslagsspelare i fotboll, författarfotboll.
Vi åkte till Bremen och det är fyra år sen. Vi vann. Jag gjorde några inhopp.


Det är tre år sen nu. Som vi ordnade EM i Malmö, på Gamla IP. Det var lika soliga dagar, fast varmare. Jag var speaker och alltiallo. Vi var sex sju personer som hade jobbat hårt under vintern och våren. Det var ett stort arrangemang för stugsittande författare och skribenter.
Tre år sen. Jag minns inte hur studenterna tutade och skrek då. Kanske var det något tystare. Allt blir mer och mer högljutt år för år, på alla plan. Och jag hör sämre och sämre. Störs kanske mindre. Det är nog därför dom skriker högre från alla håll och kanter. Att synas.

Vi skulle snart köpa huset som jag skriver i nu, då, för tre år sen. Och Anna låg i Johannas mage och Elsa väntade och väntade.
Simmade för fjärde dagen i rad idag, 1400. 1500 igår. Fyra dagar förra veckan. Fem dagar veckan innan.
Det som kan kännas jobbigt, att ta sej dit, att orka, att göra det. Blir ett gift fort, som så mycket annat.
Och bänkarna är kvar. Och då kommer studenterna, visselpipor och bröl. Dom får väl hållas. Men jag behöver inte tycka att det är kul.

Jag lyssnar på Sade. Läser Lars Ardelius både bra och störande självbiografi, fjärde delen nu. Längtar efter att läsa Dennis Lehanes tjocka Ett land i gryningen och Stendahls Rött och svart. På tåget från Barcelona norrut kanske, om två veckor. Om jag får tag på pengar. Och hade jag haft några spänn över hade jag köpt Toni Holgerssons nya. Han kommer alltid att ligga mej varmt om hjärtat.

Och jag står i det här huset och skriver. Jag är som Hemingway. Och till hösten är det väl dags att flytta. Som jag brukar säga ... fortsätta vidare bort.