Vår tids rädsla för kvalitet, vår tids alarm, skrikande om människoförakt och vänsterkulturelitism när vi vänder oss om på sofflocket, somnar om igen med ögonen halvöppna i det loja tunnelseendet

Det finns en vedervärdig riktning inom den svenska dansbandstraditionen där man sjunger om människor som det gått, låt oss säga, ”snett” för. Det är blödiga pekoral och i den moderna tiden började det med Nick Borgens fruktansvärda We are all the winners där den luggslitne trubaduren blir en älskvärd person som lyser av optimism i misären du inte behöver engagera dej i, och Ullaredsmänniskorna går mycket riktigt förbi, men stannar, sjunger med en stump och skänker honom en spänn eller två.

Jag ser dom gå förbi … han som spelar zigenardragspel, hon som mumlar med en skitig hand, en lätt lätt skramlande burk.
”Aluma, hemlösas tidning.” Går förbi.

”Han står ensam där på torget, sjunger låtar om sitt liv.”
Scotts tar sej in på Svensktoppen. ”Han gick vilse i whiskyn.” Ja. Halleda. ”Varje sång är en historia där han lämnar ut allting.” Men ingen av dom historierna får vi höra när Scotts falska och fabricerade honungsstämma ljuger. Vi får bara höra 50-talsklichéer och vi ska kunna historierna, ner i skiten och upp igen men stå som trubadur med alltid ett leende och en frihetlig livsvisdom.
Och du är ju svensk.
Nä du jobbar för den rumänska maffian, och spelar dåligt dragspel.

Och. Och! OCH!!! Vi Sverigedemokrater bryr oss bara om hemlösa när vi populistiskt ställer deras armod mot alla dessa fuskflyktingars obeskrivbara lyx.
Obeskrivbart. För du kan inte beskriva något du inte känner till.

Janne Önnerud gjorde ju sången Tommy. Tommy Tommy. Tommy som började med knark och Tommy Tommy Tommy. Var är du nu, Tommy?
Det stinker.
Jag älskade sången om Tommy som cirka tioåring. Jag skrev en svensk text till Slades My oh my. Balladen till min bror. Den har jag växt ifrån.
Det hade varit bra för människorna i Sverige, för kulturklimatet, om vuxna människor tog sitt ansvar och växte ifrån skitmusiken med skittexter. Det hade varit bra för Sveriges utveckling om dom styrande, ansvariga för statliga kulturpengar, litade på medborgarnas intelligens och kapacitet.
Är det rådigt att göra? Scotts låtskrivare?
Jag säger som Maj Sjöwall. Jävlar.