En gång till är du här när jag behöver dej

Det söver dej och söver dej. Och kanske du märker något. Kanske ser du att löven faller mer och mer långsamt från häcken som du klipper mer och mer noggrant.
Men det somnar dej smygande, bit för bit.

Magnus Karlsson i Landskrona BoIS. Så var han plötsligt nere i backlinjen. Så gjorde han mål. Så, istället för att gnälla, bad han om ursäkt för att han sprang knappt offside.

Du ser kanske det komma. Du kanske rycker på axlarna. Du kanske är lat eller feg. Du vågar inte, orkar inte. Sen sitter du i din fälla.
Det är kanske normen.

Du måste fortsätta lyssna på annan musik och läsa andra och samma böcker. Du måste komma ihåg hur du kände det, då, vidare vidare.
Det handlar alltid om att väga och väga. Det handlar alltid om att inte svika sej själv.

Elsa och jag delade ett huvud rödspätta. Sen hällde vi ut krabborna en och en, räknade, tjugotre. Sen fångade vi ungefär tjugo till. Pausade och badae, jag slängde henne. Måsarna runt och över oss och dom var bra sugna på spättans hårda huvud.

Jag har skrivit om Sonny Johansson i tre böcker, tror jag. Jag vet att han har läst Så enkelt i solen. Jag har aldrig träffat Sonny. Jag minns när han fick hoppa in mot Danmark (väl?), att jag grät.
Sonny Johansson är en del av min barndom på IP. Sonny. Kung Sune.
Åby Ericsson, frimicklaren från trakterna kring Norrköping och Åtvidaberg och sånt gav aldrig Sonny dom chanser han borde ha som en av Sveriges absolut bästa anfallare. Han sjöng frimicklarbitar med Ralf istället.

Så står man i havet med ryggen mot Ven och Köpenhamn och ser sitt gamla Borstahusen, hör sin äldsta dotter skrika: kasta mej, kasta mej igen.
Och man är alldeles hemma som vanligt alldeles långt från hem.

Jag är numera kompis med Sonny Johansson på Facebook. Jag trodde att det var ett skämt först när jag fick frågan. Jag läser numret av Offside två gånger om året. Numret där Sonny blev utsedd till Allsvenskans största profil genom tiderna. Det är mycket märkligt.