Det suger uppåt också

Jag har alltid tyckt att Mick Jaggers yeah i början på Rocks off är det coolaste. Och att den och Happy är Stones bästa låtar.

Jag förstår inte duvorna.
Jag förstår inte råttorna.
Jag förstår att den lilla mesen eller sparven flyger till min balkong och letar.
Jag förstår inte snön.
Det finns en sådan hunger, du ser den överallt, och företagen önskar gott nytt i tidningarna.
Och det finns en sådan hunger.

Jag har raggsockor och rejäla gummistövlar, gummit drar till sej kylan när jag vill bort till mitt hav, mina bänkar, mina drömmar.
Om vi hade haft färjor hade dom inte varit inställda nu, den östliga vinden stjäler isen.

Det har varit ännu ett märkligt år, kanske det märkligaste. Förändringarna. Inte det sorgligaste året, men inte alltid roligt.
När man söker glädjestunder och märker att det bästa var när stålarna trillade in, borde man kanske oroa sej. Jag vet inte.
Men vi lyckades ha två trevliga resor till Spanien tillsammans. Goda dagar i L´Estarit under fotbolls-VM. Och sen åkte jag ensam i skarven oktober november, promenaderna då. Dom dyra tidningarna, dom sköna baden i havet, bacon och vita bönor till frukost. Champions league.

Jag har nog aldrig varit så sällan i Landskrona som i år. Det stör mej, och inte. Efter boken Mer blues från Landskrona kände jag mej färdig med stan.
Men jag har ju min familj.
Och BoIS.
Jag har varit på dom flesta hemmamatcherna men skulle gärna se att packet från Västra läktaren flyttar tillbaka dit, eller drar åt helvete med sitt böghat. C-huliganer. Wannabees. Töntar. Och det är synd. För när dom sjunger sina härmsånger sjunger dom ju hyfsat.

Jag orkar inte gnälla mer. Snart är snön borta och jag kan börja cykla och simma igen, resa igen. Skriva klart en jävligt bra bok igen.
Kör på!