Jag som tyckte så mycket om att ordna fester

Den är tung i badkaret, boken om Kal P Dal. Kaffebordsbok om rå och äkta rocknroll, eller nåt. Ett hedervärt projekt. Men herregud, något taffligt är det. Omtagning efter omtagning av tämligen ointressanta saker. Så blir det ju när man intervjuar många människor med många gemensamma berörningspunkter. Men, det finns ju något vi kallar redigering.
Och bilder utan bildtext (visst ett register längst bak), och brev och recensioner instoppade pö om pö. En sorts slarvig fanzineestetik. Som bara blir rörigt.
Men det är en absolut läsvärd bok och ett ... ja, hedervärt projekt av eldsjälarna Peter Dahlqvist och Jeanette V Rosengren.
Och en gripande historia.
Och han kunde nog vara kämpig att ha att göra med, Kalle.
På Youtube kan man se när hans far, stinsen, inviger/döper pågatåget Kal P Dal. Det är mycket vackert.

Nu, i badkaret, Sjöwall Wahlöö revisited.
I somras såg jag Maj på bibblan, lyssnade på henne. En mycket fräsig dam.
Och samhällsanalysen då, ungefär fyrtio år sen, samma skit nu som då. Samma svin nu som då. Samma kyla. Samma prestige. Samma ointresse för människor.

Jag väntar och väntar och längtar till den dagen när allt ska betalas tillbaka. Allt besvär med cykeln mot Centralen eller Möllan. All väntan på försenade tåg. All frustration. Alla förlorade arbetstimmar på tåg eftersom så lite funkar.
Och, ja Daniel, ibland går det bra.
Men jag väntar och väntar och längtar till dagen när allt ska glida som kniven i det varma smöret.
Nu ska vi ta bussen till cirkusskolan. Man håller tummarna.

Nätterna när jag marinerade kött.
Dom snabba cykelturerna.
Alltid fint väder vid kolnistugan i slutet av juli.
Barnen, vännerna, släktingarna.
Smörrebröden.
Grytorna.
Och sista gången, kräftorna.
Jag som tyckte så mycket om att ordna fester. Vi.