Five years

Det där huset på Borgmästargatan i Landskrona. Fult från skarven sextio-/sjuttiotal. Det var många som bodde där.
Och han, hyresvärden, det var ganska enkla puckar. Folk som flyttade in och ut.

Hon och jag skulle senare äta plankstek ganska ofta på Restaurang Chaplin som låg i komplexet.
Och dricka Timebeer ännu senare när krogen hette något annat, fast inte hon och jag. Hon tyckte inte om tidiga fyllor som gick överstyr.

Men det var tidigare. När Lasse S bodde i huset. Och jag spelade in Ziggy Stardust-plattan på ett dåligt kassettband, satt i hans fula brun-orange-mörkgula soffa. Det grådaskiga huset.

Sen var det 1990 och jag hade en egen liten ful lägenhet i huset, mest möbler som den förre hyresgästen lämnat kvar. Jag jobbade med utvecklingsstörda barn. Ville spela rocknroll, försökte. Skrev en sorts dikter och korta prosastycken.
Det gick båtar till Köpenhamn då.
Vi bråkade som ofta. Hon kom till lägenheten utan telefon sen, jag var inte ensam.
"Vem fan är du! Och vad i helvete gör du här!", skrek hon och den andra blev utslängd och ett regelrätt lägenhetsbråk tog sin början. Stereon, gitarren. Smashade.
Sen somnade vi i glassplitter och hennes mamma kom på morgonen eller förmiddagen. Vi städade upp det värsta innan hon fick komma in.
Hon, mamman, gav ut min första bok senare.
Hon, dottern, och jag var ihop i exakt fem år, jobbiga men jag vill inte ha det ogjort. Vi umgås ofta fortfarande.
Five years.