The house Jack Kerouac built

Jag tog tåget varje morgon, från Landskrona till Malmö. Sen till Värnhem eller Rosengård. DEt var då jag inte förstod alla som sov på tåget. Jag kände bara hopplöshet inför den typen av liv, jag förbannade dom sovande på pendeltåget. Jag var tjugo år och gjorde vapenfri tjänst.
Nu är jag fyrtioett och sover på tåg ibland, försöker få livet att gå ihop.

Malin och jag bodde i en stor tvåa då, krigsmakten betaldade, granne med Svegis mamma. Vi tackade nej till att ha TV4. Det var dom tiderna.
Vi brukade storhandla på Åhléns (före detta Tempo, sen Hemköp, numera City Gross) en gång i veckan, eller varannan.

Vi spelade i varsitt band. Jag var mer på hugget än Malin, hon målade och ritade mer, ville bli arkitekt, fast egentligen konstnär.
På kvällarna satt jag ensam i replokalen med med min portastudio och spelade bas på en mycket liten orgel.

Jag är sån. När jag tycker att det är fel lägger jag av, säger jag till.
Jag ville inte jobba med dom sura kärringarn på Värnhem, hemtjänsten. Så jag sa hejdå och stack och när Iris (mitt befäl) ringde och sa att jag visst varit borta ett slag så sa jag att antingen ger du mej en frisedel eller så får jag ta fängelse.

Det var ett skitigt system. Medan man, precis som nu, sålde vapen till krigförande länder, så skulle man behöva förklara varför man inte ville döda en annan människa. För det är det som är militärernas yttersta uppgift.

Och jag som satt och såg kossor vid Saxån när jag åkte tåg, hur dom sjönk ner i träskmarkerna. Jag cyklade bort till hamnen och hade med mej picknick till Malin när hon praktiserade på arkitektbyrån.
Vi åkte båt till Köpenhamn med cyklarna. For runt och till Zoo.
Och vi slogs och bråkade. Vi visste inte vad vi skulle göra med all kärlek som vi inte var säkra på.