Opportunister gå hem

Det räcker nu. Fåglarna tycker likadant. Hur ska dom veta, svanarna. Har du sett en svan landa eller starta. Har du blivit rädd.
Jag minns en get där på ön vid Citadellet i Landskrona. Han gick bara runt där, inspekterade, nedanför vallarna. Dom kan klättra, getterna.
Dom kan väsa, svanarna. Och mer än så.
Det var bara en dum get.
Det var bara en svan som skyddade sina ungar.

Det är dags nu. Det räcker nu.

Jag är ingen gruppmänniska.
Det betyder inte att jag alltid trivs med mej själv.
Det betyder bara att jag tycker om att vara ensam, självvalt.
Det betyder inte att jag vantrivs med vänner och bekanta.

Men hur blev det såhär, i samhället alltså.
Och hur blev jag såhär.
Man måste ställa frågorna.
Men det räcker nu. Den själviskhet och den accepterade rasism som finns i vårt samhälle är (förutom att den är för jävlig) förbluffande. Att man hela tiden flyttar gränserna. För all del, stänger gränserna.
Det accepterandet över huvudtaget, att man får smutskasta dom som är annorlunda på olika sätt.
Att människor på alla sätt ska ta hand om sej själva.
Då kan vi ju helt och hållet sluta att betala skatt. Då kan vi ju stryka ordet solidaritet och humanism ur Svenska Akademiens ordlista. Den kan vi ju strykla också, för vem i helvete ska betala den.

Det är tillåtet att säga mycket mer nu. Det gör också människor av olika slag mer lättkränkta. Det gör också att det blir större och större skillnader på folk och folk.

Och han vände sej om i natten, och knöt sin magra hand.
Och förbannade ... en jävla massa.

En annan dag ska jag berätta en rolig historia.
Fast, jag har en, på min facebook-sida rekomenderades jag att bli vän med Torkild Strandberg (Landskronas starke man?). DET är ett skämt. Den hackspetten hostar inte sällan, den hackspetten hostar inte alls.