Rått

Jag har ändå en känsla av att något bra är på gång.
Men Johanna är borta i fjorton dagar.
Anna och Elsa har varit hemma från skolan, nu ska dom till Stockholm med mormor.
Elsa har varit ledsen.
Men jag har en känsla av att något bra är på gång.

Kanske har jag en känsla av att människor blir dummare och dummmare. Men det kan vara fel. Det kan vara bara så att människor helt enkelt bara specialiserar sej, och resten av tiden går åt till Facebook och dum-teve.

Men detta att inte kunna sova på normala tider hämmar mej.
Men jag tänker på boken jag håller på att skriva, blir lite gladare och räddare.

Strindbergs, När den sista stormen drar förbi.
The Alarm, Where were you hiding when the storm broke.

Jag skriver och lyssnar på Kalle Oldbys program Country, det passar såhär mellan sex och sju.

Igår cyklade jag ner till havet och bara stod, eller, jag tittade ju också, och tänkte. Något på tider som varit, men också på tider som ska komma. Jag har ändå en känsla av att något bra är på gång.

Gud vad jag hatar den här årstiden och vad den gör med mej. Slö och slapp och apatisk, stundom, ganska ofta.
Jag har så mycket energi i mej. Men jag blir deprimerad.
Saker som har hänt det senaste året, dom senaste dagarna, gör också sitt till.
Men jag orkar. Man måste orka.

Det politiska läget i världen är inte intressant. Det är tragiskt, att se hur Carl Bildt, Obama, Clinton och dom andra försöker tjuvkika på korten och fuskblanda, och se in i framtiden för att allt ska passa deras intressen. Människorna? Dom skiter vi i. Business as usual.