Ingenstans är man fri som en fågel

Det var i Västervik i början på nittiotalet. Stefan Sundström, Lars Demian och Johan Johansson spelade i slottsruinen. Rickard och jag var där.
I slutet. Stefan Sundström fick låna en cykel för att ta sej till hotellet och hämta texten till Sådan är kapitalismen.
Det var på den tiden. Jag är inte likadan men kvar.

Jag tror att jag kom i kontakt med Fred Åkerstörm genom min pappa i väldigt unga år, hans tolkningar av Ruben Nilsson. Fimpen och dom.

Det gör så fruktansvärt ont ibland att läsa CajsaStina Åkerströms bok Du och jag, farsan.
DEt kan vara som speglar.

Jag tänker på Plura, då när han tog båten ut från Västervik till nån ö för att skriva låtarna till Utanför lagen, den oöverträffade Eldkvarn-plattan.

Och att höra Fred sjunga sina politiska låtar. Och ibland när vi åker bil sjunger vi i kör till Sådan är kapitalismen.
Jag bor i Limhamn, jag hoppas att mina barn hamnar på rätt sida.
Det var Fred Åkerström, har jag hört, som startade traditionen att sjunga Kapitalismen som avslutning på visfestivalen.

Jag är mycket orolig för min egen skull, för majoriteten av jordens befolknings skull. Och den svenska två tredjedelars-politiken där man spottar på dom som behöver lyftas. Vart är vi på väg? Att utrota människor så att dom som har råd kan leva på jordens knappa resurser? Alla hittar alltid på anledningar till sitt eget egoistiska beteende.

Om Fred Åkerström var en enkel människa. Om Fred Åkerström var en enkel människa att leva med. Knappast. Vem trodde det.
Alla är vi på något sätt skadade av det som hänt förut.