Somna in

Så. Det är mitt i natten igen. Och jag kan inte sova. Jag försöker se på trädets böljande, vill inte ha blåsten.
Men regnet faller än.
Var är fåglarna nu.

Lyssnar på Perssons pack igen. I det minne som väljer vad det vill känns det som att det var en gång i veckan vi stod i kö till Chrougen i Lund för att se dom. På tisdagar eller onsdagar. Det kostade sådär fyrtio spänn.
Och vi gick där Piraten gått. Där så många gått, mina föräldrar.
Fast allt var annorlunda.
Och nu är det annorlunda igen.
Men jag minns det som bra dagar. Jag läste Sture Dahlström. Malin och jag hade picknick i parken. Vi var så unga.
Och som vanligt, jag förstod inte hur någon kunde älska mej. Så jag hatade alla andra på Helsingkrona nation.
Och hemma hos Windy, där ute i studentträsket, Delfi. I hans lilla stuga, och Myrans krypin. Innebandyn en dag i veckan. Puben där vi spelade biljard eller kastade pil.
Jag minns en väldigt trevlig kvinna, fast hon var väl bara nåt år äldre än jag, tjugotre kanske. Jag minns bara att hon var så vänlig.
Och åren hopar sej och blandas. Werner & Hansen, Spisen där våra kompisar i Bramleys brukade spela. Och Carlssons där Stolle, Fredde och Svegis och dom, Skip, Pisa spelade i alla fall en gång. Just det Rattlesnakes. Fredde bråkade med en vakt, dom dagarna.
Och alla böckerna från Bakhåll som jag glömde eller sket i att betala.
Och vi var så unga, och antagligen förälskade.

Ikväll eller igår, får man väl säga, åt jag middag med Johanna och barnen, med Malin och Fredrik och deras barn. Kyckling uppfödd trångt men billigt, kanske.
Vi har ju blivit äldre, men men ... man är ju inte äldre än vad man gör sej. Men men ... bla bla bla ... det känns i kroppen.
Och sömnen, den förbannade sömnen som kommer och försvinner.
Men imorgon blir det säsongspremiär, idag. BoIS mot Värnamo.

Lund ja. Jag minns Rickards lägenhet där man kunde se Stångby. Och jag som hade flyttat till Jönköping där man bara såg skog och frimicklare, en och annan vilsen orienterare.
Och Rickards lilla hus, så många blandband jag fixade till där.
The Church. Red HOuse Painters. Och den som jag aldrig kommer ihåg, The Call?

Sen blev Folk o Rock John Bulls pub. Och det var inte lika kul att gå på Nedre Grand med en hemlig påse och spela biljard, eller om dom stängde.
Men jag går in i Domkyrkan ibland. Då tänker jag ofta på min mormor, hur hon berättade om Jätten Finn, den lille stackaren som bara kramade och kramade.
Sen gick vi till Stadsparken och matade fåglar, i alla fall den gången.