En morgon när jag vaknade var våren redan här

När jag cyklade i dimman i morse. Oh! Jag tycker om att cykla i dimma och skånskt nästan vindstilla. Jag tycker om den vita fukten på ögonfransarna, på kläderna.
När jag cyklade i morse, Willy Deville sjöng Little girl och vad tänkte jag då? Jo, dom far ju liksom runt tankarna, associationer. Men mest tänkte jag på Lou Reed, eller inte.
Du kanske tror att jag lämnar ut mej själv. Då har du fel. Jag väljer exakt hur mycket jag vill berätta.

Idag ska jag (eller vi) vinna på tipset.
Det är inget att be för. Minst en gång om året tippar Windy och jag vars 32 rader.
Och det ska ni veta, gudarna, jag behöver verkligen den här vinsten.

Jag skriver mindre och mindre om Grekland.
Det är annat ljud i skällan nu.
Ni ville ju vara med i EU, så att barnen skulle kunna studera utomlands och jobba utomlands och alla skulle vi vara en enda stor familj, och att man inte skulle behöva växla pengar i så många olika valutor.
Men så kom ju Thailand emellan.
Och nu handlar ni ju ändå med kort.
Och lådvinet.

Den här David Urwitz har jag ju ganska kass koll på. Men den låten En eftermiddag, är fantastisk.
Och allting bara rasar.
Det är nog en romantitel.
Det är en historia jag ständigt återkommer till. En historia som min pappa har berättat. Om Sandbergen norr om Landskrona. Hur dom byggde grottor, grävde grottor.
Och allting bara rasade. En pojke dog. Han som grävde sej längst in.
Jag minns ett träd på en ödetomt, när det fanns ödetomter, när det fanns plats för barn att skada sej, när allt havsnära inte bara var pengar och status.
Jag klättrade upp i det trädet. Jag klättrade högst. Jag skrek till dom andra: Vågar ni inte klättra högre.
Sen tog jag tag i en murken gren och föll och bröt armen.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat berätta den här historien.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte kunnat skriva romanen Och fortsätta vidare bort.
Hade jag inte gjort det så hade jag inte förstått att historien om han som kvävdes i Sandbergen handlade om Pange i min roman som jag så längtar efter att få färdig.
Och allting bara rasar.
Det är så enkelt, i dimman.