Senf

Senap är ändå något jag hävdar att jag kan hantera.
Det finns andra av livets kryddor som jag emellanåt varit sämre på att kontrollera.
Jag glömmer aldrig den där påsen Djungelvrål som jag åt under en tre minuter lång cykeltur. Hur jag kräktes sen.
Och det var ändå en mycket vacker vårlördag.
Det var under den tiden då båda mina föräldrar jobbade sent på måndagar och det hände sej ibland att jag gjorde falukorv i ugn. För att jag tyckte om att laga mat, för att jag väl ville vara snäll. Kanske för att jag gjort något dumt. Jag minns inte. Men jag minns senapen på korven.

Det var en sorts brytpunkt. När vi började ta Landskrona BoIS matcher på allvar. Det gick inte att jönsa mer. En kokt med bara senap, inget ketchupfjantande, punkt slut.

Åh! Paris! Senap från Dijon. Åh! Baguette! Jambon. Rickard läste juridik och hade koll på den lag som sa att man i Frankrike inte fick vägra någon ett glas vatten på matställen. Och jag var dålig i magen. Och Mac Donalds hade i alla fall inte stådass. Så vi gick och småkivades om vem skulle bjuda. Sen drack ví en halva vatten och jag bajsade innan vi tog oss vidare till Luxembourg-trädgården där vi tittade på hierarkin på basketplanen. Och han, du vet, som såg ut som en vietnamveteran. Han som verkade ha hand om bollen, höll koll.
Och det var inte senapen som gjorde mej risig i magen den sommaren i Paris. Det var den förbannade gyrosen.
Jag har alltid kunnat hantera senap.

Det blir ju så när jag gör någon sorts bolognese. Att det finns självklara ingredienser. Men utan strimlade morötter och senap, så kan man lika gärna låta bli. Lita på det.

Nu har jag i alla fall ätit upp fisken och ärtorna och potatisen, sugit i mej det sista av senapssåsen.
Skomakare, bliv vid din läst.