Malaga. Det är alltid jobbigare att gå vilse i sexkvarteren. När man passerar dom tre prostituerade i gathörnet för tredje gången, märker att dom börjar titta lite mer noga. Vad trodde jag? Bahia Hotel i hamnkvarteren, det är ju som gjort för Deidre eller flickan i Havanna. // Tidigare pratade jag med mej själv: "Ska du verkligen svänga här? Det blir ju fel, det vet du ju, det blir det ju alltid, du hamnar vilse." Och det var en fin väg längs havet och lyftkranarna, men ... "Kanske det, det ordnar sej nog, jag vill i alla fall inte gå samma väg tillbaka." // 45 minuter bort blev två timmar hem. Två spontana svängar och jag är lost. Ser inte floden längre, ser inte havet. Andra hamnkvarter, men hamnkvarter, ruckel, rivna hus, tomma tomter med rå växtlighet, en soffa och ett trebent bord, stank av gammal fisk och urin, en hålig båt. En kåkstad, korrugerad plåt, tomma industritomter. Svarta blickar. En enarmad fiskare fjällar fiskar. // Men jag hittar järnvägsstationen och dricker rustik café con leche, hittar saluhallen, tre fiskarkvinnor står bakom disken och dricker små öl, Cruzcampo. Jag hittar en musikaffär och håller i en nylonsträngad mjuk gitarr, en kort kort stund. Bestämmer mej där och då: Jag gör som Sven-Bertil Taube, lär mej grunderna här, som Picasso. // Och till slut hittar jag ju floden, går över bron med alla hänglåsen, och sen är vi tillbaka där det började, sexkvarteren och mitt trevliga hotell. Malaga.