Spanskt tåg, söderut. Alldeles utanför ligger havet. Det är kallt i april. Krisspanien. En karaokesångare rullar in en högtalare, håller i en mikrofon. Så börjar det enkla förinspelade kompet, styltigt sväng, smör. Han har skäggstubb, ansad. Så börjar han sjunga, Guantanamera. ”Yo soy un hombre sincero.” Min spanska är dålig: ”Jag är en ärlig man från palmernas land.” Kuba i alla fall. Vackert i alla fall. José Marti skrev, var poet. Spanskt tåg. En asiatisk man, spenslig, mängder av tatueringar. Trasiga kläder. Rocknroll, linne, och en ung kvinna med europeiskt utseende. De pratar med varandra. Han har sin skinnjacka på hyllan ovanför. Och vi åker genom en krater utanför Barcelona, röd jord ovanför oss, röd jord, brunröd, skövlade palmträd. Krisspanien. En kvinna med huckle går runt med lappar. Min spanska är dålig: ”Jag har fyra barn och släktingar, vi har inga jobb, ingenstans att bo. Gud vare med dig. Hjälp oss, snälla!” Solen som nyss sken. Regnet som gör brunröda floder som rinner ner över spåret. Det spanska tåget stannar i en förort. Den asitiske mannen tar sin skinnjacka och sin tjej för att gå av. Men just innan: En kraftig spansk kvinna i rejäla kläder, skäller, min spanska är dålig: ”Dra upp byxorna!” ”Va?” ”Dra upp byxorna”, säger hon och skakar på huvudet. Krisspaniens ilska flammar upp. Sen blommar det. Karaokesångaren sjunger fortfarande, drömmande, längtande, Guantanamera. Då blommar det. Paula Jimenez svävar in som en sorts lugnare Pippi Långstrump, säljer sin tunna kopierade diktsamling, för en euro, som kanske heter Den osynliga velocipeden. Och min spanska är dålig: ”Sanningens ängel vill ha småpengar och känsla, känna smakerna och dofterna.”