Birgitta Stenberg

Jag minns en vanlig vardag i mitten av 00-talet, vi bodde i Landskrona då och jag tog tåget till Malmö och FC-Syd på Hedmanska gården. Lasse Söderberg och Birgitta Stenberg (jag hade läst hennes böcker och tyckt mycket om dem under flera år) pratade om Europa på femtiotalet. Sedan var det en anspråkslös eftersits och alla andra drack vin och jag hade med mej några lättöl och jag kom att prata mycket med Birgitta som var över sjuttio (jag var 35) och drack mineralvatten och var alldeles självlysande. På tåget hem i natten var jag upprymd, känslor som påminde om förälskelse. Jag väckte Johanna när jag kom hem till huset vid hamnen och jag hade haft med hennes ex av Kärlek i Europa som jag fått signerad. Det tyckte hon var fint men somnade om och jag gick upp på tredje våningen i det smala radhuset och tittade ut över Öresund, lyktorna i Köpenhamn som slocknade med morgonen och en stor båt gav sej av och jag kände mej bra men längtade också iväg. Jag hade lite kontakt med Birgitta via mejl sen (hon läste och kommenterade min roman Och fortsätta vidare bort) och vi träffades en gång till några år senare, hon fick leta ett slag i minnet innan hon kunde placera mej. Jag kände alltså inte henne men ändå, hon betydde något i mitt liv.