Leonard Cohen

Jag är inget särskilt. Men jag har fått tretton böcker publicerade och det fanns en tid i början av nittiotalet när jag slutade med rocknrollen. Det fanns en tid när jag förstod att det är inte jag, jag vill det, jag vill stå på en scen och sjunga mina egna sånger, men jag kan inte. De runt omkring mej är för kassa, de fattar inte, de som kan spela kan inte förstå intentionerna (jag skojar, givetvis, det handlade om mina egna begränsningar). Och det är längesen nu som jag började försöka skriva böcker istället (jag hade gjort det innan också, skrivit dikter och romaninledningar) och bara det och det var i en liten lägenhet i Landskrona där jag duschade i en gammal fuktig garderob och det bodde en igelkott på gården som vägrade gå i ide. Och det hände grejor i den lägenheten. Men jag slutade med rocknrollen och jag hade ingen dator och jag skrev för hand, en roman som frustade och som aldrig blev publicerad men det var i slutet av mars och jag hade inga pengar och Henke hade väl gått hem till sitt och det fanns flera folköl kvar och jag öppnade fönsterna och skrev och skrev, och jag lyssnade på Leonard Cohen. Hans tidiga låtar. Jag upptäckte Leonard Cohen först under tiden innan Roskilde 1988 där han spelade och jag visste inget om hans tidigare sånger då. Men så fick jag tag på en tidig samlingsskiva och jag kunde inte släppa den. Det spröda och coola och vackra och hårda, allt jag ville förmedla. Så jag satt (1992) vid samma skrivbord som nu och skrev klart den där romanen i mars och jag har säkert berättat det förr, men utan Leonard Cohen hade jag blivit en mjäkigare (eller ingen) författare, människa. Grattis på 80-årsdagen (på söndag).