BAJSOLYCKAN!!!! och rockmusik
Fredagen den trettonde förolyckades en äldre man i centrala Landskrona. han halkade på en hundskit, före eller efter fick han en hjärtattack och avled. En sorglig historia.
Vi från Landskrona tycker att det är ganska typsikt för vår stad. Man kan läsa mer om detta, och mycket annat intressant på artistens L.T Fisks blogg: Kvastfening.blogspot.com
Det är alltså en sorglig historia, men där jag kommer ifrån har vi en förmåga att skoja om det tragiska. Därför hände det sej som så att jag träffade min gamla vän Lars i den tidiga fredagskvällen. Följande limerick tillverkades då:
Det var en man från Landskrona
som snart sina brott skulle sona
Men han trillade dit
på en hal liten skit
Han borde haft broddar på skorna
Det första bandet jag var med i hette alltså QK, fast med bakvänt K. En av våra första låtar skrev vi när vi var tio eller elva. Flummebarn:
Min kompis och jag
skolkar varje dag
det tycker vi är jävligt bra
Sen när det blir fredagkvällen
våra brudar blir på smällen
min kompis skaffar ciggh
jag skaffar bier
sen blir det ett jävla lir
För jag är ett flummebarn
ett flummebarn
och jag är tuff som fan
................
...................
..................
mitt på gatan står jag kvar
det var inte min mening att bliva far
Men jag är ett flummebarn
ett flummebarn
och jag är tuff som fan
Nylonsträngad akustisk gitarr och rytmbox.
Vid arton års ålder skrev jag låtarna själv. QK låg i träda. Det var då jag skrev den semilegendariska sången Ont i magen:
Hon är neger jag är glad
min mamma säger det blir aldrig bra
Hon är svart och jag är vit
min mamma säger det blir bara skit
Varför är det nittio på vägarna
och varför skjuter ingen på jägarna
också sossarna dom jävla sossarna
ingen hjärna har dom kvar dom satans gossarna
Hon kom hit från Asien
Men blev skickad tillbaks igen
Hon var snäll men lite dum
tre sketna veckor i ett enkelrum
Allt är fel allt är fel
allt är så jävla fel
Sen vid arton till ett låtsaskrig
spring med K-pist på en djungelstig
skjut en jude skjut en turk
utan att veta att du är en skurk
Utan att gnälla stå i fabrik
inte ett rop på hjälp inte ett skrik
Nya spel och nya skor
och en video till din lillebror
Allt är fel ...
På senare år framförd med stålsträngad gitarr och fiol spelad av Johanna, min fru, körsång av Sascha Heba som med lite god vilja skulle kunna vara Karola i min senaste roman.
Rock on!
13 comments:
"Hon kom hit från Asien
Men blev skickad tillbaks igen"
Antagligen det bästa rimmet i den svenska pophistorien. Möjligtvis i konkurrens med "Tommy och Eva kör runt i en Cheva"
Carla? Nä, Plura, va?
Söders Kors.
Refrängen allt är fel ... Var annorlunda först. Jag var ung, jag var ensam, olyckligt kär. Vi hade bandet Spiddekagorna och skulle spela på Latino i Landskrona, Alex som var en av tre gitarrister (han spelar numera i David and the citisens) var brydd. Hans mamma skulle komma på konserten, han ville inte spela låten. Refrängen löd då: Runka kuk runka kuk, jag är så jävla sjuk.
En annan låt vi hade på repertoaren då var den som gick såhär: Bättre med en kuk i gumpen än ett jävla år i lumpen.
Den hade alex` mamma inget emot vad jag förstod.
Jävla fin limerick det där. När jag bodde i Kristianstad hängde jag mycket med en alkad frilandsande barberare som betalade i öl för att man skulle lyssna på hans limerickar. de var alltid "under bältet" och mycket tråkiga.
Det är kul att läsa om folks musikkarriärer. verkar vara ett riktigt bra band, det där QK.
En mycket väl genomförd limerick. Väl i klass med de stora mästarna.
Väntar med spänning på den utlovade berättelsen av den folkkära Ulf Elving.
Ulf ja. Som så många andra utlovade historier är den mycket tråkigare än vad förväntningarna byggt upp. Men det var roligt när det hände. I all hast då, alltså:
Det var på Bokmässan 2005. Jag skulle egentligen gå på förlagsmiddag men eftersom min fru inte fick följa med så tackade jag nej. Blev dock bjuden på några lättöl i hotellbaren vid mässan. Bob var där, Johannes A och Johanna Nilsson, för att nämna några av de unga, Magnus Utvik.
När förlagets (W&W)beställda taxibilar körde iväg satt jag och min fru kvar och såg hur Bonniers författare hastade mot hissen för deras förlagsmiddag, Claes Hylinger och Hasse Alfredsson, och Per Engström den värnamofödde malmöförfattaren, förlags- och tidskriftsredaktören (Pequod) och bokhandelsansvarig på Malmö Konsthall. En mycket trevlig och rolig människa.
Nåja, till slut var det bara jag och Johanna och Eva Dahlgren kvar i baren. Då begav vi oss (inte Eva) till en korvkiosk vid Heden för att inta vår förlagssubstitutmiddag. Vi skulle egentligen gå på Kometen, men där var fullt. Vi hade tidigare tackat nej till Vertigos träff på en biljardhall vid Gamle Port nånstans.
Nåja, vi hamnade på Park Avenue där alla hamnar till slut under bokmässan, där var det lugnt eftersom alla var på förlagsmiddagar. Vi hade bara tänkt stanna en stund, men blev sittande från 21.00 till 03.00, det slank ner många lättöl då kan jag säga.
Jarl Alfredius dök upp, Björn Ranelid såg svettig ut. Hela den svenksa författar och medieeliten verkade vara på plats.
Och denne Per Engström! Sent i natten gick jag och Anders (den andre Pequod-redaktören) på toaletten. Jag slank in på toaletten medan Anders fick ställa sej vid pisserännan sidan om ... just det, Ulf Elving (stavas det så?) Jag log och blinkade mot Anders innan jag stängde dörren till den mer privata toaletten där jag stannade en stund.
När jag kom ut var Anders försvunnen, men jag hörde en välbekant röst: "Ja, det är väl många som kommer fram till dej och berättar minnen från Upp till 13?", sa Per som nu dykt upp. Ulf stod och tvättade sej, lite äldre, lite gråhårigare, lite tjockare om magen, lite småfullare, men mycket mjuk och tillmötesgående. När Per berättade om den gången han kom fram för nästan trettio år sen hade han berättat en rolig historia, han samlade på såna, berättade han för Ulf (som alltså var mycket tillmötesgående). Ulf nickade, jo, han kände igen det där, han trodde att han kom ihåg den gången. Men det måste väl varit helt omöjligt, tänkte jag tyst.
"Jag kanske ska berätta historien", sa Per och Ulf svarade att det hade ju varit trevligt.
"Har du hört den om kaffet", sa Per.
"Nä", sa Ulf.
"Det var svagt."
Det tog en liten stund men sen föll Ulfs polett ner och han småskrattade lite.
"Om du hade sagt ja", sa Per, "så hade jag svarat, det var starkt. Jag var garderad", sa han.
Ja, roligare än så var det inte.
Ha, ha. Verkar vara en väldigt häftig snubbe, Per. Sjuk i huvudet på ett mycket trevligt och häftigt sätt. Han gillar det L. T. Fisk gör, vilket gör honom till en fantastiskt intelligent människa, dessutom. En gigant, faktiskt.
Ville bara påtala en liten lustig detalj. Jag har ibland slagit fel adress till dig, Jonas. Då har jag petat in jonas.bergh.blogspot.com och då hamnar man på en sida som heter The wonderful world of Bergh just nu finns det med en foto på en fräsig bil. När man sedan hoppar in på din sida så är det första man möter: BAJSOLYCKAN!!!! och rockmusik. Jag tyckte det var roligt, i min egen lilla värld.
Jag har också upptäckt Berghs underbara värld. Man kan bli lite låg först, bortsupet körkort och dessutom sålde vi vår bil i höstas. Men! Sen känner jag mej bara fri, och vi fick ju en del stålar för kärran som vi märkte att vi inte behövde nu när vi bor i city (nåja) igen.
Jo, Per är en trevlig prick, snackade en hel del med honom när jag jobbade med min tidskrift i Malmö. Men han heter ju Bergström, för tusan gubbar!
Nä du, nu pratar du om en annan Per, som har förlaget Ramus och Litteraturklubben Stanza. Per Engström är en annan kille, äldre också. Per B, har faktiskt, nästan nyss, blivit medlem i Pequods redaktion.
Per B var för övrigt också med den kvällen i Göteborg.
Jaha, OK! De har väldigt snarlika namn. Och sysselsättningar. Och nu när jag läser det där från Bokmässan igen så ser jag att den där Per Engström måste vara lite äldre än Per Bergström. Det var kul det där med Ulf Elfving, jag ringde också in till Upp till tretton när jag var i den åldern. Önskade en låt med Pet shop boys, har jag för mig.
Post a Comment