Dubbelmoralpräktigheten revisited vid en mölla där samma skit mals i Malmö.

När vi spelade in Men bara om min älskade väntar i Studio Maskinen på Pilängen i Landskrona hade vi nyss slutat nian. Men vi hade haft låten på repertoaren i några år. Det är en vacker sång, tolkad till svenska av Ulf Dageby, Bob Dylans sång. Och enkel att spela. D-sus, jävla bra ackord, jag gjorde några omändringar när jag skrev mitt alkoholnerromantiserade popalster Barstolen är hög i slutet av åttiotalet.

Nerromantiserande. Det är vad Nationalteatern sysslar med. Det fattar inte alla. Inte alla som trängdes vid möllan vid Malmöhus i måndags i alla fall.
Dom började med Barn av vår tid. Den grät jag till första gången långt innan jag ens visste vad kärlek var. Fast det visste jag nog, ändå, annars hade jag väl inte gråtit. Fly, segla på molnen tillsammans, med nån som var likadan, lika ensam, fast inte längre.

Dom var bra, Nationalteatern. Låtar som har 30-25 år på nacken, så aktuella i texterna, så mycket äkta rockigare än ... säg, Backyard Babies poserande.

Mattias Hellberg var givetvis inte Totta, han var sej själv, och en del Thåström, och ett tiotal andra med tajta svarta jeans och Iggy Pop och knäppa upp skjortan och slänga av sej kavajen och den svarta västen. Men han var bra, det menar jag verkligen. En trovärdig showman som älskade det han gjorde. Och jag vet hur innerlig han kan vara, med Hederos, ni vet. Jag litar på Mattias.

Jack the ripper, den spelade vi ofta i början av nittiotalet.
Det fanns andra låtar jag hade velat höra, Plasts sång, John Carlos, och den som tjejen sjunger, hon som bara vill ha ett liv, så litet som det kan vara, men ett liv. Och hon som sitter med sonen och kukjobbet i en förort.
Men Ut i kylan spelade dom. Och den unge gitarristen som hette Håkan var jävligt bra.
Jag märkte att jag ville höra Holberg Hotel med Eldkvarn, men det hade ju blivit konstigt.

Nu sjunger Dexys midnight runners: It all sounded the same.
Ja, sannerligen. Indignationen över att Mona Sahlins dotter har fått praktisera för en kuklön i Washington. Ja ja, man ska inte missbruka makt. Men man ska väl använda kontakter. För helvete. Jag kommer att göra allt för att hjälpa min dotter när hon blir äldre, utnyttja kontakter, varför är det så jävla hemskt.
Har du aldrig fått gratis skrivblock och pennor av din mamma, lärarinnan? Har du aldrig jobbat extra hos din granne, han med rörläggarfirman? Denna präktighet, jag blir så trött.
Samhället ser ut så här nu, det kan vi tycka vad vi vill om, men det ser ut såhär.
Hellre någon överambitiös dotter som jobbar hårt men inte skäms för sin mamma, än ännu en som ligger på soffan och inte har någon lokal, det finns inga jobb, man kan inte göra något.
Ta lite ansvar, unga som gamla, skapa ert eget liv, utnyttja på ett moraliskt sätt det som går!

Jag läser Jacques Werups "memoar"-bok nu. Jag tycker om den, jag gillar hans stolthet och självdistans mot den han var och är. Jag känner igen mej. Man kan vara både ödmjuk och dryg.
Jag pratade med honom igår, vi var överens. Jag känner inte honom, men jag tror att han hade skrattat åt Åsa och Gertrud som körde sitt patentskämt om Jacques och Hans Pålsson. Dom är oftast roliga, Åsa och Gertrud, oroande ibland.
Fredrik Ekelund var också där. Det är möjligt att jag åker till Florens ändå, men hösten känns jävligt tajt om min roman ska bli klar. Men Florens är ju alltid Florens, antar jag.
Och en glad avbytare är ju jävligt viktig när sfaten ska blandas.