Being Jonte Bergh den trettonde december i Malmö och Limhamn.

Det var ett jävla liv på morgonen. Elsa ville tvunget ha på luciaklänningen direkt. Det fick hon inte. Luciatåget skulle inte vara förrän 16.00.

Jag cyklade i den skånska vintern sen. Och stannade vid Ribban för att prata med L.T. Fisk som knappt kunde prata. Han var tvungen att ställa in kvällens spelning, men lovade att komma ändå. Vara ljudtekniker och roddare.

Jag tänkte på Köpenhamn och min roman som jag är så förtjust i. Är det därför den aldrig blir klar. Vill jag inte släppa den?

En tant som var född samma år som Slas ringde, hon hade läst intervjun i Sydsvenskan och ville ha svar på frågor om Landskrona. Om BARACKERNA, jag ringde min pappa och skaffade fram några telefonnummer. Hon fick en Landskronabok senare på kvällen när hon dök upp på Konsthallen.

Men eftermiddag. Jag badade i vatten och barnolja och läste Ian Rankin. Tänkte mycket på intertextualitet, hur Ian pratar med Mezz Mezzrow, pratar med mej och min bok, hur lätt det är att hitta kopplingar, hur kul det är. Lyssnade på Lou Reeds New York.

Åt kalops från häromdagen. Fortfarande god. Första gången jag gjort kalops. Och egenhändigt kokta rödbetor. Lyssnade på Moneybrother två gånger, gillar att han är så skev, så full av liv. Det gör att missarna kan man skita i.

Skrev lite i romanen. Mest småsaker. Svårt med koncentrationen.

Sen kom svärmor och Johanna. Sen gick dom i förväg till dagis.
Sen cyklade jag och kom fem minuter för sent och då hade mer än halva luciasjungandet avklarats. Jag kan inte komma i tid. Jag avskyr att vänta mer än vad vad jag avskyr att skämmas. Fast det är inte sant. Och det gäller mycket mer sällan kollektivtrafiken. Det lärde jag mej när vi bodde i Vollsjö. Man fick bara en chans.

En chans innan pickadollan eller geväret åker fram och du hör inte hur hästen frustar förrän gödselbonden redan har siktat färdigt.

Två snabba lättöl på Bullen och lite snack med Skuggan, målaren som jag tycker är en trevlig prick på sextio vårar. Han tyckte att jag såg ut som ett popsnöre på bilden i Sydsvenskan. Den bilden togs för nästan åtta år sen, jag tyckte att jag var mej ganska lik. Skjortan brukar jag ha i kolonistugan. Men brallorna och tröjan finns inte längre. Jo, brallorna är ett par trasiga shorts.

Okej. Jag kom till Konsthallen. Håkan Engström var där med sin son. Sen kom det mer och mer folk och L.T. monterade ljudet och jag pratade med många som frågade saker. Och jag frågade saker. Och många tror nog att jag är en förvirrad typ, det är jag inte.

Andrzej läste först, sen Jan Sigurd, sen pausade vi. Och dom hade läst mycket bra.
Sen läste Jenny Berthelius fantastiskt, och det är inte för att hon är åttiotre år, det är för att hon är bra. Men det blev ännu bättre när man visste. Hon pussade mej på båda kinderna senare.
Och Mikael Bergstrand avslutade bra.
Det var en lyckad kväll och jag ber om ursäkt för att jag inte hann prata tillräckligt mycket med alla som jag ville prata med. Katrine och hennes elever till exempel. Och René. Och flera andra.
Men dom som ville dricka gratis (av Malmöbokens medverkande alltså) fick göra det, och det var den avslappnade stämning som jag hade önskat mej.

Jag och Andrzej, ida, Lo och Per gick till Ölkaféet sen, satt utomhus utan att frysa. Men jag blev så trött, var så trött när jag cyklade hem i motvinden och regnet. Men Dan Hylanders Allt du gör på jorden fick mej att sjunga lite till slut.

Sov i nio timmar för första gången sen nittonhundratalet.

Om det är någon som jag är skyldig en dubbel lättöl så får du höra av dej.

Det är den fjortonde nu, och min roman kommer inte ut förrän våren -08. Det är skönt ändå. Jag ska nog kunna prångla ut några andra böcker innan.
Men jag kommer alltid att vara romanförfattare mest av allt.
Och pappa och äkta man och sånt ...

Så, nu vet ni.