Stockholmare och andra upplänningar (dom dryga, alla andra är fria att gå).

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.

Vi har lånat en bil några dagar. Åkte ut till Bokskogen och promenerade. Jag hade en käpp som ett svärd. Och matsäck med mackor, pannkakor och kall pizza, varm choklad och lättöl.
I en pinnkoja trodde Elsa att Ior bodde, men att han var nere och badade i geggan, kanske det.
Det är vackert där, vid Torups slott, och Skåne är inte platt där.
Och dom som vara klädda i grönt och brunt och stod vid vägkanten med sina bössor var bara jägare, inga snapphanar.

Min mamma kommer från snapphaneland.
Min fru kommer från snapphaneland.
Jag är inte så förtjust i den bygden, för mycket barr. Ett helt annat Skåne än mitt.
Det fanns inte barrträd på den tiden, snapphanetiden.

Hur dumma är upplänningarna?
Ska det vara så svårt att knappa in 199 på textteven?
Eller ska ni inte behöva det, ni viktiga?
Själv tyckte jag att det var skönt att ha textremsan som hjälp.

Jag har ofta svårt att förstå den riks/teatersvenska som pratas alldeles för fort i många svenska film- och teveproduktioner.
Jag kanske skulle börja skriva tevekritik, eller insändare. Inte många plus i kanten då för det konstlade svenska språket.

Nils Schwartz är en kritiker jag högaktar, i alla fall när det gäller litteratur, men idag biter han sej i tummen när han skriver om skåningars utlänningshat när han behandlar teveserien Snapphanar.

I Stockholm är man folkpartist, precis som i Lund. I Landskrona och andra arbetarkommuner är man Sverigedemokrat. I Landskrona har Folkpartiet och Sverigedemokraterna varit överens om flera viktiga beslut, så mycket för den fem og tyveöringen, som vi danskar säger efter en påhittad tecknad film från Hollywood och Nazidisney.

Snapphanarna, teveserien, var en underhållnings- actionserie. Välgjord, tycker jag, som sådan betraktad även om serien kanske borde kortats ner till en långilm. Jag såg inte det första avsnittet, men hängde med ändå, som Die hard.
Man gick tidigt ut och sa att man inte gjorde några anspråk på att vara historiskt korrekt. Och dom upplänningar som inte fattar att det finns förbannat många olika skånska dialekter bör läsa sin läxa innan dom uttalar sej om hur korrekt skånska ska talas.

Jag möter smålänningarna ibland när jag tar färjan till Helsingör. Jag hör värmlänningarna rapa på tåget hem från Köpenhamn, jag går i deras piss på toaletten. Jag ser dom på Ströget och ibland när dom råkar slinka in på fel pub, den jag sitter på, när dom örlar runt på stan efter frihet. "Frihet".
Dom älskar också Köpenhamn.
Dom förstör för mej. Uppför sej som tonåringar fast dom är över fyrtio, gång på gång, olika människor. Samma uppförande.

Och kom ihåg att jag inte ens nämnt dom Fiina från Stockholm som "njuter" av bjärehalvön och Österlen varje sommar eller påsk. Som älskar det "pittoreska".
Det är livet, kära ni. Smaka på det, gräv i det, och lär er något.
Det finns vildsvin på riktigt, som har betar som kan sprätta upp en självgod buk.

Jag känner mej mer hemma i Danmark än i dom flesta svenska landskap där präktigheten är dygd. Jag känner mej hemma i Skåne. Och i Göteborg. Där man kan skratta åt sej själv.

Ja tycker att man ska få vara var man vill, på besök eller för evigt. Men att ha en snorkig attityd gör få människor glada.

Kristian Tyrann, i Sverige.
Kristian den gode, i Danmark.
Landskrona är nog Sveriges danskaste stad. Jag är uppväxt där.

Jag bor i Malmö, här trivs jag, trots alla uppländska studenter och revolutionsromantiker som flyttat hit.

Jag är inte arg, jag bara skriver snabbt.