Mitt liv och andras flyger i vinden.

Vi sålde vår bil för ungefär ett år sen. Det gav oss en resa till Spanien.
Det blir en massa jobb med att ha bil. Och då menar jag inte ens däck som ska bytas, och att tvätta bileländet, och pengarna som rinner som när man ska fånga något i vattnet, mellan fingrarna.
Man ska åka och slänga saker.
Man ska åka och handla saker.
Idag slängde jag en dålig men fungerande dammsugare, det kändes inte bra.

När vi körde hem från Tyskland med vår vita Renault Laguna för ett och ett halvt år sen började en lampa lysa. Det var vattnet.
"Det är väl som med bensinen", sa jag till Johanna, "det finns väl en reservtank."
Och vi kom till Helsingör.
Och vi kom till Helsingborg.
På motorvägen upp mot Glumslöv sackade bilen.
Vid avfarten, Landskrona norra, vid stoppskylten, la bilen av.
23 000:- kostade det.
Ett halvår senare bodde vi i Malmö igen och var så trötta på bilen, sålde den för sextontusen. En dålig försäljning, men skön.

Jag skulle berätta en helt annan historia.
Om vinden idag och jag lät cykeln stå. Inga dåliga väder, bara kläder, ni vet. På med mina julklappsgummistövlar för andra dagen i rad och ut bland fiskebodarna och båtarna i hamnen i Limhamn.
Och jag tänkte på mitt liv.
Och jag såg på det gamla färjeläget och minns när vi stod där med bilen för så många år sen, på väg söderut. Och vi träffade ibland vänner på båten, som skulle till samma ställe som vi. Vänner som jag längtade efter stora delar av året, och saknade resten av tiden.

Mitt liv är mycket enklare nu. För jag kan göra vad jag vill. Jag kunde inte det då, när jag var tretton eller fjorton, eller sjutton. Och inte när jag var tjugosju heller. Inga pengar, inget rent liv.
Och jag menar ren som i rak. Rak som i att veta vad man vill och inte be om ursäkt.
Men man måste uppför stegen för att få vråla, i detta samhället, i dom flesta samhällen.

En man med stor ny och dyr bil stod och brummade på tomgång i flera minuter rakt över cykel- och gångbanan på väg ut mot Sibbarp. Det regnade och galonjaclans huva blåste av. Vinden blåste regn kallt i mitt ansikte, skönt ändå.
Och jag visste, medvind hem sen.
Lou Reed sjöng, Hello, it´s me.
Jag skakade på huvudet mot mannen i den stiliga bilen, men orkade inte jiddra, inte idag. Jag försöker hålla igen med trafikfejderna.

Papillon av Henri Chariére (nog den första självbiografi jag läste).
Och sen Revansch, andra delen. Någon gång i slutet av högstadiet.

Jag ska skriva minst en självbiografi senare, när jag är äldre. Gå upp och dricka två lättöl i ett stort glas. Sen simma i fyrtiofem minuter i swimmingpoolen, inomhus. Sen sätta mej och skriva som det var, på riktigt. Bort med allt påhittat, bort med allt förfulat. Bort med allt förskönat.

Jag har tidigare strävat efter att någon dag få sätta mej ner i en mjuk fåtölj bara, att få vara nöjd med det. Det har jag gjort för att det har varit för mycket som spritter i mej, jag har inte orkat. Jag kan inte ha det såhär, har jag tänkt. Låt mej få känna lugn. Jag skiter i allt jag vill göra, för allt jag vill göra är bara det, lugnet.

Det är inte så. Jag hade ingen balans. Det var det första, kanske det andra året efter att jag slutat kröka. Jag var brydd om allt, ville så mycket. Trodde inte att jag kunde ha kakan och ändå ta en tugga då och då.
Men det kan jag nu, och det är så jävla skönt.
Jag tror inte på människor i västerlandet som hävdar att resorna är så hårda och svåra.
Jag tror på tacksamhet.
Jag har läst och hört människor anse att mina böcker är svarta. Det har jag ingen som helst förståelse för.