Idiotiska bortförklaringar.

Jag tar på mej den om och om igen, jag känner mej hemma då, Mats Ronanders svarta kavaj i filmatiseringen av Ulf Lundells Sömnen. Nån gång tidigt åttiotal. Det vackra ledmotivet som fick text i nån box flera år senare. Nog nu. Nog nu, säger jag. Nog nu av det här. Svek och lögner och förskönande varianter av ens egen girighet. Ja! Man ska se om sit hus. Men, herregud, hur mycket vill du ha av plast och plasma innan du kräks. Hur mycket behöver du se om dom som står dej mest nära och skita i allting annat, innan någon svart knackar på din dörr.

Men när jag säger att jag har ont i magen och måste gå på toa, mitt under till exempel ett husbygge, då är det sant. Jag har en konstig mage och tillhörande tarmsystem.
Och jag inget emot familjelycka och ansvar. Jag är bara trött på människor i Sverige som har hus och två bilar och det och det och det, som säger att det är dåligt i vårt land.
Klart att det är dåligt, också.
Men se ljuset, också, sträck ut en hand och finn en hand i din. Som Lasse Berghagen skaldade. Det är en skön värme.

Mallas kavaj och nån sorts sjal eller lätt halsduk, skjortan uppknäppt. Och det är kanske inte du, inte ens Mats eller Uffe. Men det är jag, på ett eller annat sätt. Det är det jag har letat efter och hittat. Jag står bortom och tittar på nu, behöver inte se nån annan sorts solnedgång.

Kommer nån ihåg TomTomClub? Nähä. Det var äkta paret Harrison och Weymouths band vid sidan av Talking Heads. Samma äkta par som då och då efter Talking Heads splittring har gnällt på att David Byrne fått för mycket cred, för mycket beröm, för för lite arbete. Att han inte alls var bra, inte alls var uppfinningsrik och duktig. Så har det äkta paret grymtat ibland.
Precis som Art Garfunkel.
Hallåja.
Jämför Paul Simons och David Byrnes solomaterial, uppfinningsrikedomen, kvaliteten, med ert eget. Och ni vaknar nog och känner kaffelukten vid tjurens horn.

Och jag har lyssnat mycket på Remain in light dom senaste dagarna. Once in a lifetime, i solnedgången utan onda män, min vän.

Landskrona BoIS gjorde sin bästa match mot nästjumbon Falkenberg (FFF, bara det), hävdar folk inom organisationen, laget, tränaren.
Hallåja.
Vem som helst kan skapa chanser när motståndarna sitter i målvaktens knä. Det var en usel match. Vi var över tretusen där som betalade minst hundra spänn var, år efter år, match efter match. Skärp er, fotbollsproffs! Man ska väl inte behöva ligga under för att börja kämpa. En match i veckan, nittio minuter, borde ni inte kunna vara lite laddade.

Och nu får inte människor tycka om musik om man inte tycker om trettio år gammal boogierock i lite halvny tappning, men utan refräng och platådojor.
Hallåja.
Vi ska vara glada att vi inte har betydligt fler Sverigedemokrater än vi har, med den inställningen.
Om ni läser tidningar, gott folk, så kan man hitta mycket roligt om SD de senaste dagarna. Tyvärr verkar vattenpölen dom plaskar i för grund för att drunkna i. Ja, med detta menar jag, återigen, jönsar, människor som inte är intresserade av politik, människor som inte är intresserade av fördjupning, eller solidaritet, eller medmänsklighet, röstar på SD. Sen går (kanske fem procent) välslipade cyniker och garvar hela vägen till slakthuset där dom kommer att halka på en blodpöl, förr eller senare, och hamna rakt under sågen. (Symbolik, gossar, symbolik.)

Igår tog jag på mej Mats Ronanders gamla kavaj och knöt den mjuka halsduken lätt under hakan, knäppte upp skjortan och läste tidningen just där båtarna gav sej av. Och jag tänkte inte en sekund på att man ska frysa ögonblick. Låta allt stanna där det är. Eller, till och med, vrida klockan tillbaka.
Jag tänkte bara: vidare vidare bort, och stanna hemma vid min mjuka skos läst. Samtidigt. Det går.


Vi byggde klart lekstugan i fredags. Jag och svärfar. Han var boss och jag fick sitta på taket. Imorgon ska jag måla i gult och vitt. Gult och vitt? Det luktar som Bunkeflo.