Lasse Berghagen – 200 år

Jag ser alltid framåt, använder mej av igår och igår och igår för att kunna göra det. Jag är äldre nu. Under Andis CD-skiva ligger tre gamla vinylskivor, alla med Lasse Berghagen. Det är en ocean, min kära, från hit till dit.

Jag lyssnar på Andi Almqvist sent i söndagkvällen som hinner bli måndag nu. Jag är på väg mot trettioåtta år. Jag känner mej ung och erfaren. Jag gluttar bakåt för att se framåt. Jag tittar på radhus som kostar flera miljoner och söker pengar från stiftelser som nästan har miljarder, för att jag ska kunna ge ut böcker som du just nu ska kunna säga till dej själv, den talar rakt till mej. Eller bara överleva. Eller fälla en tår, som jag gjorde igår när Andi sjöng på ett sätt som södern i Amerika, i kyrkan, där ylandet blir vackert och mjukt och rispat i sin hårdhet. Där någon flyttar sej lite från palmens stam som han lutar sej mot, för det kom en myra där, som kliade hans ben, och just en sekund senare faller en tung kokosnöt ner. Och vi är på Kuba nu, och det var kanske en bomb. Det var någon annan som dog. Men man sjunger vackert i kyrkan där, utanför huset där Hijuelos morsa föddes.

Lasse, det är en ocean between oss, nu för tiden. Jag kan inte se dej med hakan i handen i ett torp i Dalarna eller whatever, längre. Jag kan inte höra dej allvarligt formulera ännu en SANNING, om frihet, fred, eller medmänsklighet, längre. Eller allt som gör livet gott att leva. Det är ingen ocean längre, Lasse, det är olika planeter. Och jag är inte cynisk. Jag unnar inte dej din popularitet, men jag unnar dina apostlar sin frid.

Skivan kom ut 1974. Jag var fem år. Lasse hade en mycket uppknäppt, riktigt uppknäppt med tryckknappar, jeansskjorta på sej. Min kärlekssång till dej. Jag tyckte att den var så vacker och sorglig, och hoppfull. Jag var fem år. ”och nu ska jag på turné, kanske vill du följa med, jag har inte några pengar, men min gitarr, min gitarr, den har nya-a strängar”. Jag var fem år. ”Jag har köpt mej en akustisk gitarr”, sjöng Lasse.
Också var det den, Hålligång i skogen. Herregud.

Och jag drömde om en akustisk gitarr. Och jag fick den julen -76 eller -75.

Sen kom Jennie Jennie. Ännu en sorglig platta, Lasse har flyttat in i nån sorts högreståndsmiljö, en riddare och en jungfru som mosaik i fönsterna, på omslaget alltså. Och Jennie. Jennie Jennie. ”Jennie är den lilla ensamma människan som då och då finns i oss alla./ Men Jennie, melodin bestämmer Du!/ Vilken tonart Jennie?/ Moll eller dur?” Så diktar Lasse om sången på omslagets baksida. Redan där, en filosof, en poet. Jag var sex, eller möjligen sju år, och sög i mej allt.
Och en text av Barbro Hörberg, Gamla älskade barn, som jag varit den personen. Som jag gråtit till den sången. Men Barbros version. Som Because the night som Bossen och Patti Smith gjorde. Men en fin melodi än i denna dag, Lasse, det ger jag dej.

Trött efter en mastig helg. Tvåhundrade inlägget. Tvåhundraett kommer nog också att handla om Lasse. Alla gudar dör unga. Jag var sju eller åtta när min första gud, Lasse, dog. Jag återkommer alltså om det. Påminn mej! Jennies trettioårsfest. När allt kom upp till ytan igen. Jennie Jennie, melodin bestämmer du. Där ger jag dej helt rätt, Lasse, melodin bestämmer jag.