Uppdrag: Helsingör

Det stormar inte, men gungar tillräckligt för att dom småländska damerna i cafeteriakön på färjan Tycho Brahe ska fnittra hysteriskt. Och en som gapskrattar. Och en som teaterviskar så att hela publiken, hela kön hör: Ska vi verkligen våga ... köpa varsin Jägermeister til kaffet. Som skolflickor på utflykt.
Men dom riktiga skolflickorna på utflykt står bakom mej i kön, fnissar inte, pratar bara allvarligt tyst nära varandra.
Iland iland, och jag vet alltid i god tid på vilken sida vi ska lägga till. Jag står först i kön till höger och låter dom som har bråttom, med kärror eller med tågtider i huvudet, gå eller springa före. Men dom flesta dräller i bredd med vagnar och tomma resväskor på hjul.
Helsingör alltså. Och det verkar så jobbigt, att gå runt och titta på alla prislappar i alla affärer, sprit och vin och öl. Dricker dom verkligen så mycket, dom pensionerade hallänningarna och andra.
Jag går in på Borgerkroen och sätter mej vid fönsterbordet där jag brukar sitta. Här har jag avslutat skrivandet av en roman för inte så längesen, nu börjar jag en ny. Skriver med min penna i min bok. Gubbarna dricker Wibroe och spelar tärning, röker. Och en äldre man och kvinna, dricker varsin snaps till smörrebröden, läser tidningar och växlar språk mellan danska och engelska, kvinnan fyller i vad mannen ska säga. Dom ler mot varandra på ett kärleksfullt sätt. Jag får låna en tidning, läser sporten och sidorna intill, undrar över olika former av massage, fransk, grekisk, med mera. Och jag är trettiosju år och tittar på det äldre paret. Och jag ser mej själv med min fru om trettio år, att så lugnt och fritt få trivas med livet långt från klirrande, stressande shoppingvagnar eller resväskor.