Allt jag vill ha är frid

Waterboys. Mike Scott.
Bob Clearmountain.
Tankar som kommer till mej.
Birgitta Stenberg skrev om svensk alkoholkultur, om Systembolaget. Om att man i andra länder kan lämna en halvfull vinflaska, för att man fått vad man ville.

För första gången på flera år skulle jag fira midsommar i Sverige. Jag gillar inte svenska dryckesvanor, men jag tror att det håller på att förändras, i alla fall i Skåne. Vi som är närmre kontineneten.
Jag har avskytt nyår och midsommar länge. Först för att jag var tvungen att hålla mej i skinnet, men sällan klarade det. Alkoholism.
Nu för att jag tycker så illa om dom som: Nu jävlar, nu ska vi supa. Dom som inte klarar av det. Amatörerna.
Jag har alltid försökt ta det lugnt. Men jag har varit sjuk. Jag förstår varför dom friska gör som dom gör under specialhelgerna. Men jag tycker inte att dom gör rätt.

Och Ulf Lundell pratade om något som jag brukar prata om, att inte känna sej hemma i Sverige.
Men vi glömmer det som gör att vi ändå stannar, den del av solidaritet och trygghet som fortfarande finns kvar.
När Sverigedemokrater propagerar i Sydsvenskan för att det inte är konstigt att Sverige vill ha en liknande flyktingpolitik som många andra europeiska länder, så glömmer dom något (dom som ska vara så historiekunniga), att det är vi som gått i bräschen. Det är dom andra som borde lära sej av oss.
Men dom länderna har varit i krig i modern tid. Det har inte Sverige.

Och män i knickers dansade med kvinnor i andra folkdräkter, och dom verkade glada. Och dom var nyktra. Och jag tyckte om att se Elsa och Johanna dansa runt midsommarstången.

Jag läser Margareta Strömstedt och tycker att hon är bra, men ändå talar hon inte riktigt till mej.
Och jag läser Roddy Doyle och känner en annan tillhörighet.
Och jag brukar vara utomlands vid den här tiden, och jag saknar och längtar.
Att åka bort för att kunna komma hem.

Och vi hade en gång ett hus, men vi glömmer nog det. Vi har viktigare saker att lägga pengar och energi på.