Då var vägen hal neråt

Roky Erickson spelade på Hultsfred. Jag var inte där. Jag har varit där en gång, 1997, då som uppläsare, faktiskt den som öppnade hela festivalen. Men det var det inte så många som fattade. Jag och Anna liftade dit, halvvägs. Sen fick vi skjuts av en Hultsfredsbuss för sjuttio spänn. Jag fick tvåtusen spänn i näven. Det var maffigt.

Annars är det ju Roskilde som gäller för en kille från Landskrona. Men det var många år sen nu.

Roky Erickson. Jag lyssnade mycket på honom i slutet av nittiotalet och början av 00-talet, när jag var ganska risig. Jag lyssnade till hans historia. Jag lyssnade till låten som gick: Please judge, don´t take that boy away.
Och det var alltid jag som var den pojken.
Snälla, låt mej få stanna.

Annars tänker jag på en krossad flaska parfym över en bok av Claes Hylinger, som jag läste för tredje eller fjärde gången i Prag i den fula rocken och med det svaga sinnet.
Och färjan till Oslo och sen till Göteborg där jag verkligen hade en vän som förstod tillräckligt mycket, att både vara förstående, förlåtande, och krävande.

Sen tänker jag på Magnus Hedlund och hur arg och besviken jag förstår att han blev när hans föräldrar tynade bort på olika sjukhus, när allt dom ville var att få dö tilssammans.
Och hur rolig han ändå kan vara.
Jag läser hans Ärligt talat nu. Tänker på Mylingen i Kov.

Och Erik Andersson. Han berättade för mej en sen kväll i Göteborg att han höll på Landskrona BoIS. Det var första (och hittills enda) gången vi träffades. Han ville ha ett favoritlag som liten, och han upptäckte Sven Skinka Malmborg (tror jag) i BoIS och tyckte att det var ju ett häftigt smeknamn. Och sen den dagen ...

Det är Erik Andersson som nyöversatt Tolkienböckerna, för dom som intresserar sej för det. Jag gör det inte. Jag flyr till realismen.

Jag har mer att berätta, men det känns som stiltje på blogghavet. Men jag hänger väl i. Det finns en poäng i det, att fortsätta.