Underskatta aldrig lillebrorsan, respektera, vad det än gäller

Så fick Håkan Söderstjerna göra det igen. Avgöra på Olympia. Jag har skrivit om det förr, hur det gick till -94. Och det gäller er alla, i vilka frågor det än handlar om, historien upprepar sej alltid. Åtminstone tills den dagen när vi alla rannsakar oss själva och förstår att när vi slaktar, är det samma sak som när någon annan slaktade förr i tiden.
Man kan aldrig säga: Men det är skillnad, vi är inte såna. Givetvis är det skillnad, men det är ändå samma. Översittare.

Jag har genom fotbollen (häpp) och författandet haft förmånen att lära känna författaren Tony Samuelsson. Han är en stockholmskis som bor i Orsa. Han är åtta år äldre än jag och mycket visare.
Vi träffades i Bremen förra året när författarlandslaget spelade, och, framför allt, i Malmö för några veckor sen när vi ordnade EM i författarfotboll på Gamla IP i Malmö.
Tony kallar sej stolt för arbetarförfattare. Och han vet att det är samma sak. Och han vet att det låter mossigt. Och han vet att det är en helt annan sak att vara arbetarförfattare idag mot hur det var på Ivar Los tid. Han vet att det är samma men alldeles annorlunda. Men det är viktigt för honom att kalla sej arbetarförfattare, för i hans värld är det så enkelt. Det är ju det han är.
Arbetarklassens bästa partytricks, rekomenderas å det varmaste. Ulf Lundell är med. Jan Fridegård, Birgitta Trotzig, Stig Dagerman, Liza Marklund. Och många många fler, i Tonys personliga essäer.

Var var vi? Sent i natten i ett samtal som gör mej förälskad på ett helt annat sätt. Någon som lyssnar på vad jag säger, får det att låta klokt. Någon som berättar saker för mej som jag lyssnar på och lär mej av. Jag, som är så enstörig ibland, det är en fröjd att slå ihop ett huvud med nån annan, utan att det gör ont.

Klart att BoIS vinner. Det sitter inte i spelarna från början. Många kommer utifrån, det sitter i ränderna, dom går aldrig ur. Man lämnar inte sitt ursprung. Man vinner för att man har inget att förlora. Det känns överallt, man viker inte ner sej mot överheten. Man imponeras inte av titlar eller glänsande medaljer. Det är något helt annat.

Jag njuter av Margareta Strömstedt.
Jag blir inspirerad av Tony Samuelsson.
Och jag tänker på dagar i ro, promenader längs gator som jag känner igen men aldrig vandrat. Jag är ett mellanbarn, både lillebror och storebror. Jag hoppas att BoIS kan lära sej den linans balansgång.