Lasse Berghagen revisited i spaniendrömmar - tio eller elva


Jag är en lätt utvecklingsstörd kille. Jag trivdes så bra när jag jobbade med mongoloiderna. Dom var mina vänner, men just jag fick vara bäst i klassen.
Thomas har tagit bilden (thomasnordbor1.blogspot.com).

Detta är mitt första inlägg från huset som vi bor i nu. Vi har bott här i nästan exakt en månad. Min yngsta dotter är exakt tre månader och en och en halv timme gammal. Hon genomlever sin första riktiga förkylning.
Min äldsta dotter och jag har varit på Cutty Sark i Limhamn idag. Vi åt glass och svärdfisk och låtsades att den rolige kyparen var Tony i Sesimbra. Och utanför föll regnet i blåsten. Och innanför var Bamse präktig och Aftonbladets chefredaktör gled undan läsarnas frågor som han gör varje söndag.
Elsa undrade om svärdfiskarna var riddare. Undrade varför dom inte hade svärd. Jag svarade något om att Skalmans mat- och sovklocka ringde nu. Min fru tycker att jag är en sköldpadda.

I min arbetsbod finns det nu ett element. Man kan lyssna på Mikael Wiehe, Basin street blues. Man kan tänka sej bakåt. Man kan hitta ett band från 1985 med gruppen QK som man själv sjöng i. Det kan vara lustigt en lördagkväll som igår, när Ronnie James Dio och dom andra i den versionen av Black Sabbath har spelat live i radion i juni.

Och, jag säger bara det, då på Victoria. Den trettionde oktober i år. Kanske vi återuppstår. Kanske inte, Windy? Men vi pratade om det när jag bjöd på vin. Vi får se.

Jag skriver lappar, skriver böcker. Läser böcker. Läser en halvbra ganska klantigt skriven, men intressant bok som utspelar sej på Ven. Författaren heter Holst i efternamn och borde söka en redaktör. Och jag läser Jangfeldts bok om Majakovskij. Majakovskij, urtypen för alla vilda konstnärskillar man stötte på i slutet av åttiotalet, alltid.

Det flyger regn över himlavalvet, mina vänner. Det hänger vindruvor i det håliga taket i vår pergola. Jag har varit lyckligare. Jag har varit mer nöjd. Men jag är lycklig och nöjd.

Den tolfte oktober på Bok o Papper i Landskrona.
Den trettionde oktober på Victoria i Malmö. Det blir den stora showen. Showen ingår. Eller, boken ingår. Men i alla fall, för billigare än bara en bok i en lufttorr bokhandel får man både bok och show och trevlighet. L.T. Fisk, Åsa Bällsten, Pontus Lindh, Andrzej Tichy och jag. Och ett glatt humör. 19.00.

Kär ibland en fredag - 9

Billy Bragg sjunger Woody Guthrie.
Unguarded moment med Church.
Kreol av Gunnar Harding.
En deckare av Stieg Trenter på god pilsnerfilmssvenska.
Hole, Awful.
Det var ingen tragedi att du spillde vin i soffan.
Dennis Lehane när han är bäst.

Och det brinner bakom gatorna, nere under buskarna.
Och jag gick i den mörka staden igår.
Och jag cyklade i Malmö hem till Limhamn.
Pratade med en kille och en tjej på stationen. Killen sa att det var min födelsedag, bjöd mej på två cigg med ett grovt leende. Det var vid halvelva. Det var inte hotfullt.
Jag vet inte om det är sant, men jag ser aldrig någon som köper Aluma utanför Willys i Limhamn.
Och människor blir verkligen förvånade när man utnyttjar högerregeln.
Vadå? Jag har ju större bil. Vadå? Min väg är bredare än din. Vadå? Jag har större hus.
Vadå? Jag åker runt och är viktig för att jag bor i Limhamn, eller Bunkeflo, eller Klagshamn.

Jag vill egentligen bara skriva och vara i andra varmare länder.
Jag söker pengar. Ungdomar ska skriva om Landskrona. Det kan dom väl få göra. Det kan jag väl få pengar för att genomföra, det projektet.

Jag bor i Malmö. Malmö är också min stad. MFF är inte mitt lag.
Och går bara allting som jag hoppas med ekonomin så hamnar vi i Sesimbra snabbar än du hinner säga: Tony penslar fisken och sina mustascher med den bästa olivoljan.
Medan solen faller salt ner i Atlanten.

Extramaterial - 8

Man kanske borde skriva om Maja Lundgren och Lars Vilks. Eller om Björn Ranelids märkliga beteende i intervjuer. Ernst Brunner. Alla dom som inte kan klättra långsamt utan att titta sej omkring. Eller om Kent.
Okej.
Jag är totalt ointresserad.

Man kanske borde skriva om en ny diktsamling som har ett konstigt namn, skriven av någon som gillar att ställa orden här och där så att ingen förstår. Som staplar ord i olika riktningar, med bara en önskan om att: Låt dom inte genomskåda mej.
Jag skiter i det.

EN SAK!:
Det finns inget dom.
Vanliga människor är inte vanliga människor. Jag önskar att DOM någon gång förstår det.

Jag har en uppväxt bland olika människor att tacka för att jag inte behöver göra mej till. Det enda jag lärt mej är att jag kan förstå människor från olika grotthål.
Och då ska ni veta att jag ätit mycket god mat på fina restauranger där solen från havet går ljummet ner. Jag lever i det. Jag är inte ett skit avundsjuk.

Jag har sett er alla. Jag kan prata med er alla. Jag är er idol.

Take it away, sister - 7

Jag är trött på det. Inte på förändringen, men att inte känna igen mej.
Jag blir äldre. Och man kan säga att man inte är äldre än man gör sej, känner sej, whatever.
Men man blir äldre. Får barn och radhus och det krymper inte, men förändras.

Och ibland känner jag hur jag lämnar Köpenhamn just när det börjar ljusna i tankarna och skrivandet. Ett barn att hämta, en fasad att försvara. Ett ärligt liv att vilja tillbaka till.

Och jag är ändå killen som kanske inte skuttade, men som skuttade ändå. Som inte slutade skutta.

Det har gått ungefär ett år sen jag förbjöd sverigedemokraterna att läsa något som jag skrivit. Jag förbjöd dom även att tilltala mej på fotbollsmatcher. Och ingen fattade att jag skojade med dom. Man kan inte förbjuda. Det fattar alla utom sverigedemokrater och andra brunvällingssurfare.

Och ilskan.
Och oförståendet.
Jag driver med er.
Jag trodde att ni skulle trotsa förbudet, börja läsa. Men det är väl för mycket begärt. Latmaskar. Ni vill ju bara lyda Jimmie, puckochefen som lär er skitretoriska sanningar som ligger långt ner i djupet. Där! Kamrat! Där alla romantiserade skepp har sjunkit.

Det enda som har hänt medan sd har hållt flabben är att den smygrasistika hållningen har blivit kåmmillfå (så att alla förstår). Fast kanske inte ändå.

Det förakt jag känner för sd:s ledare.

Och det enda som har hänt är att sd bidat sin tid. Hållt käften. Spelat martyrer: Det är blattarna som njuter medan vi vanliga människor får lida.
Jag vill er inget ont. Ni är för mjuka.
Men har ni synat magistrarna i sömmarna?
Jag kommer tillbaka. Jag är trött. Jag är förbannad. Jag skulle vilja ha något att krossa. Någon att krossa.
Eller hur?

Efter hålet i huvudet - 6

Jag började måla vitt. Knastar tog sej igenom. Det gör dom alltid.
Och färgen tog slut.
Nåväl. Jag hittade några andra burkar i vår skrubb bredvid trappan. Det stod vitt på en av dom. Sagt och gjort. Jag började måla.
Det blir lite olika nyanser vitt, sa jag till Johanna.
Det är ju grönt, sa hon, och skrattade som att det var typiskt mej.
Och det var det kanske.
Nåväl. Jag hade bara tänkt måla en gång. Men nu bestämde jag mej för två.
Den tredje burken innehöll gul färg.

Nåväl. Nu kan solen skina in i min arbetsbod, skina på två gröna och två gula väggar.
Ett skrivbord, en stol. En bokhylla och mormors gamla skinnfåtölj. När den riktiga dörren är på plats ska jag bära in två träbackar med LP-skivor och Mias gamla stereo också. Och en matta. Sen är det klart.
Sen kan jag börja skriva nästa roman på allvar. Den kommer bland annat att ta er, kära läsare, till Tylösand och dyningarna.

"I sin stuga bodde Petter
med sin katt och fyra getter
Första geten hette Gul
den var julbock varje jul
Andra geten hette Röd
den åt bara smör och bröd
Tredje geten hette Blå
den var starkare än två
Fjärde geten hette Vit"
... ja det är något med aptit.

Och Katten Murre Svart, och trollet, och ledsamhet som utbyts i glädje och vild dans.
Nåväl. Det är bara att erkänna. Poesin har alltid varit det som flyter starkast i mitt blod.

Ljuset in genom hålet i huvudet revisited - 5

Det är dom som vet som ska berätta. Alltid.
Vi kan kalla dom Jan och Dragan. Vi kan säga att vi åt lunch på kinakrogen på Ödmanssonsgatan, på Öster i LA. Vi kan säga igår. Vi kan säga att det inte handlade om ärtsoppa.
Vi kan säga att sextonårsfyllorna var borttagna.
Vi kan säga att spelmaskinerna var försvunna.
Vi kan till och med säga att det var den godaste kinabuffé jag ätit. Och då har vi inte ens pratat om sushin.

Vi kan prata om Skånetrafiken. Om att ofta komma försent. Om att inte informera. Om att nästan aldrig beklaga eller be om ursäkt. Det är skamligt.
Jag stod på Malmö C en annan dag. Högt och tydligt i högtalarana berättade man att den sena avgången berodde på en försening på den DANSKA sidan. Hå hå ja ja. Sånt hör man aldrig när förseningen är svensk.

Så kan vi ta ett par ord om Lagercrantz som skriver i Expressen. Han som gjorde sej lustig över att Ulf Lundell berättade att han drack vin igen. Efter åtskilliga år nykter. Ulf Lundell hade hittat en metod.
Usch och fy, i Lagercrantz liberala (tror jag) regelvärld. Då ska det hånas. Jag undrar vad Leo vet om alkoholism.

JUST det pratade Jan och Dragan om. Att dom som utpekas som bråkiga svartskallar, hur oskyldiga dom än är. Den tendensen finns i Landskrona, hos dom unga och dom gamla. Ja ja, vi får ju ändå ingen chans att visa oss vara något annat. Då blir vi som ni redan har bestämt.
Det har hänt förr, mina damer och herrar, långt innan "fienden" hade svartare hår.

JUST det vill jag skriva om. Snacka inte med mej om hur en alkoholist SKA uppföra sej. Gå tillbaka till din hörna i kohagen där gräset bara smakar av ditt eget piss. Och stanna där, tyst.

Spridda skurar

Det var blåsigare, molnigare. För en vecka sen. Onsdag då också. Jag var rastlös. Jag hade ingen arbetsplats to call my own. Jag åkte till Köpenhamn, hoppade av på Österport och gick in i den där bokhandeln där jag aldrig köper Dan Turells samlade prosa (inte kriminalromanerna).
En annan runda. Gick in på Nyhavn 17 för första gången på flera år. En svensk tjej serverade. Annars var det bara norrmän ut genom det öppna fönstret som jag stängde.
Läste klart Cornelis-biografin av Claes (?) Gustavsson. Den var bra. En sann bild, tror jag.

Jag påmindes om en bok av Norman Mailer i Sydsvenskan idag, Varför är vi i Vietnam? Eller heter den Varför vi är i Vietnam. Jag minns inte.
Jag minns Puma. Han bodde redan i Göteborg då. Vi brevväxlade. Han var starkt vänsterpolitisk. Han var något inspirerad av Bukowski i dikterna och novellerna han skrev. En komplex person, skulle jag säga. Men han tipsade mej om Mailers vietnambok, och när jag väl hittade den på bibblan i Lund blev jag förvånad.
En komplex person, den där Norman Mailer.

Det var blåsigare, molnigare. Båten Parsifal låg nedanför Hotel Admiral i Köpenhamn för en vecka sen. En fritidsbåt på 54 meter. Och jag tänkte på båtarna förr, i hamnen i Borstahusen. I hamnen Puerto Banus utanför Marbella när jag var liten. Den drömmen, kasta loss. Som i Reuterswärds Titta, jag är osynlig.

Han kastades loss igår. Min farbror, Onkel Netti. Han kom från Schweiz, blev kär i min faster i Amsterdam för fyrtiosex år sen. Och ändå dog han alldeles för ung.
Jag träffade inte honom ofta dom sista åren. Men jag grät i kyrkan och saknade dom gamla åren när han var annorlunda jämfört med många andra. Rakare än många andra, kanske. En som alltid sa eller visade vad han tyckte. Som skrattade åt rätt saker.
Och vinden ven över Glumslövs backar och man såg Ven och Danmark, och det blir fler och fler som dör och försvinner. Frid över Onkel Nettis minne.

Det var blåsigare, molnigare. För en vecka sen. Jag stannar iland idag. Jag har en arbetsplats att dona med. Och, det vet vi ju, molnigheten ökar, vinden friskar i. Man får försöka hålla fast vid något.

Saknadens vin in genom hålet i huvudet - 4

Det kan jag verkligen sakna. Retsina.
Som vi tog på oss i morse, Elsa och jag. Och alldeles försenade. Och trädgården är en byggarbetsplats. Friggeboden är tre meter hög. Han har visioner, min svåger.
Och det slutade ettrigt duggregna och vi svettades i regnställ.
Och jag sjunger Hej hej dagis, varje morgon.

Och jag hade tänkt ge mej av. Den pockar på så dant, den kommande boken. Den som inte ska komma ut i oktober. Jag vill skriva. Men måste vänta på friggehuset.

Rektangeln i Pildammsparken, där trivs jag alltid. Läste och skrev. Och hamnade hungrig på Plaka till slut. Hans fönster hade blivit sabbat.
Grillspett. Femtio spänn.
Och jag mindes och saknade kvällarna med billig Retsina och turistbroschyrplanscher. Och det fanns alltid en möjlighet, en chans att bara dra.
Fast då hade jag inga pengar.
Och nu har jag ett annat ansvar.
Men jag kan sticka iväg över en dag. Till och med över två ibland.
Och jag har min cykel och min freestyle, och jag kan verkligen tänka så: Vart ska jag sticka idag då, i mina drömmar. Utan att det känns som drömmar. Verklighet.
Att vara mer nöjd än missnöjd.

Men en kväll med billig Retsina. Och avsluta på Tempo eller Möllan med en extrasur Gin Fizz. Jag kan sakna det.

Jag saknar min mormor.
Jag saknar huset utanför Halmstad.
Jag saknar vänner som försvunnit.
Jag saknar och drömmer om taxen Sebbe som dog för nästan tio år sen.
Men jag är nöjd.

Och det finns en fröjd i att vakna fyra på morgonen och märka att det går några bra teveserier då. Dricka något och kanske somna om.

Det är som vanligt: Man försöker hitta kopplingen till Spanien. Man försöker följa högerregeln.

Ljuset genom hålet i huvudet - 3

När var det nu igen. Dagarna flyter samman.
Vad handlar den om nu igen. Boken jag snackar om hela tiden.
Jag minns inte.
Det var något om högerregeln. Jag cyklade från Willys mot Babas krog på Limhamn, skulle korsa Järnvägsgatan. Tittade mej för och cyklade ut med stöd av högerregeln. Och den kom då, den stora blänkande bilen. Jag hade koll. Jag hade rätten på min sida.
Och ändå skulle han tuta ilsket, mannen i min ålder, för att han gjorde fel.
Stor cityjeep. Ny. Limhamn. Stroppiga välbetalda män som bara avgudar sej själva.
Så tänkte jag.
Jag kanske hade rätt.
Jag kanske hade fel.
Men jag vet inte. Man kan inte bestämma sej så snart.
Om jag minns rätt så handlar min bok om det.

Mitt i flytten. Mitt i grävandet av grunden till friggeboden. Åkte jag till Helmuth i Eslöv förra onsdagen. Sista, allra sista ändringarna. På torsdagen åkte boken till tryck i Gdansk. Helmuth bjöd på plankstek på kvarterskrogen. Jag hann inte inom Knivbaren. Tåget hem. Så trött så trött. Jag minns inte dom sista ändringarna. Jag minns bara att jag har strukit och tajtat till boken.
Jag minns också att det jag sa i Sydsvenskan för någon månad sen, om Göran Perssons badbyxor i riksdagens swimmingpool, det stycket försvann.
Och det var ändå det enda som var helt sant.
Sanningen tar bort känslan. Sanningen får den svarta humorn och självdistansen att bli lillgammal. Det minns jag mycket väl.

Nästa gång: Det finns mycket mer att berätta om högerregeln och tillämpningen av den. Och Spanien, ah, olé!

Ett hål i huvudet ... - 2

Vi åkte till Spanien i februari 2006. Ja, vattnet var salt, och kallt. Allt var kallt. Man kan märka det på en människa man känner, när hon vänder blicken åt ett annat håll.
Nä, det är inget.
In my ass.
Och man försöker, berätta! Så kan vi ordna det.

Hela livet tar sin tid. Man måste vara mogen. Man måste våga säga: Jag vet inte. Jag måste jobba vidare med detta.
Det tar så lång tid: Vi måste jobba vidare med detta.

Jag hittade en bänk vid strandpromenaden som var öde. Jag satt där med mitt manus. Jag förstod att det måste bli en bok på minst femhundra sidor för att få allting sagt.
Jag strök 80%

Sen kom vi hem och Helvetet öppnade sej rakt in som, inte en brand. Som en tomhet. Som gelé i slow motion, som att inget orkar göras.

Jag låtsas att jag är tillbaka i Aten nu. Sitter vid en dator på centralstationen. Har varit i Köpenhamn. Hoppade av vid Österport. Gick en annan väg.
Man måste gå en annan väg.
Jag åkte ofta till Köpenhamn då, vårvintern -06, skrev nästan inget på min roman. Hade jag varit riktigt anställd så hade jag varit sjukskriven.

Det fanns en strand i Aten. Det fanns små hål i väggarna som sålde souvlaki. Små grillspett. Jag lyckades äta. Jag lyckades arbeta något. Jag lyckades leva. Jag lyckades ha det ganska trevligt när Johanna kom efter en vecka. Vi lyckades, nästan.

Att jobba.
Man måste jobba med allt.

Jag stod i en bokhandel i Köpenhamn idag. Jag stängde ute allt annat. allt skitsnack jag hela tiden hör och läser. Allt som omöjliggör förlåtelse. Jag stod och tittade på en samlingsvolym med texter av Dan Turell. Jag kände mej tillbaka som en annan.
Nyhavn 17 sen. Tillbaka som en annan.

Jag har försökt skriva en bok som jobbar utåt. Så här gick det till. Förstår du dessa människor?

Nästa gång: Spanien och högerregeln.

Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in - ett

En gammal och en yngre men småfet flyttgubbe var verkligen beundransvärda. Tre trappor i det hyrda radhuset alldeles vid hamnen i Landskrona. Upp och ner for dom inte, tog det makligt bara, men avverkade flytten smidigt.
Det var första (och hittills enda gången) som vi använt flyttfirma. Men vi kändes oss tvungna, så många flyttar dom senaste åren, man får inte trötta ut sina vänner.

Jag har verkligen tröttat ut mina vänner på många olika sätt. Prata är inte förbjudet.
Men fyllor och pengar som aldrig eller för sent kom fram. Sånt är tröttande. Men det är många år sen nu. Nästan alla förändras och växer upp. Men det är svårt. Men man får inte vara feg.

Något om det ville jag skriva. Om vägen upp, lite tillbaka, men framför allt till ett liv man aldrig tidigare haft. Ett bättre.

Många böcker och filmer slutar vid en pärleport ... och sen levde dom lyckliga ...

Min roman från 2004, Och fortsätta vidare bort slutade på en Alkoholklinik, akutmottagningen i Malmö.
Jag ville inte att det skulle vara slut där. Jag ville inte att det skulle vara så enkelt.

Vi kom till Malmö och Limhamn i maj 2005. En fyra. Ett rum blev mitt arbetsrum.
Jag hade skrivit klart En sång för Sonny och Karola. Jag cyklade och stannade vid bänkar nära havet. Såg bron och flygplan.
Jag trodde att vi var lyckliga, vår lilla familj.
Jag trodde att vi var så lyckliga att jag skulle kunna skriva en roman om en lättölsalkis, att jag kunde skriva en roman om en man och en kvinna som hamnar vid ett stup. Ska vi hoppa?
Tillsammans, eller bara jag?
Jag visste inte siarens självförverkligande mardrömmar.

Nästa gång: Spanien. Högerregeln med mera.

Reklam ger liv

Den vackra kylan kom igår. Den höga klara. Krispiga som jag har hört många säga dom senaste dagarna, på teve och i radio.
Det är en vacker kyla som börjar bli varm denna tidiga förmiddag i Limhamn. På bibblan. Jag är på stadsbiblioteket en gång i veckan ungefär. annars häckar jag här. Hela dagarna.

Men ibland går jag, cyklar, på stadens gator som en vanlig man. Lämnar min mysiga grotta som mitt huvud ofta är. Nu, sen jag lärt mej leva med smärtan.
Try it, you´ll like it. Allt blir mycket ljusare.

Kolonistugan under sensommaren, solen in på det speciella sättet. Och fiskgratäng i ugnen.
Och sen en värdelös dansbandsdomare som förstörde BoIS seger. Och det är sant. Det var en usel domare.
Och HIF-spelaren i Bunkeflo var tursam, och fånig som hånade publiken.
Och givetvis fanns det en del imbecilla puckon i BoIS-klacken.
Och givetvis ligger inte fotbollsspelare över genomsnittet när det gäller nyanserad samhällsanalys. Och det är inte konstigt. Dom är unga med nästan bara fotboll i huvudet (visst, familj, och några studerar, någon har en hund, han i Kalmar är med i sossarna, jag vet).
Personligen är jag bara en simpel baksätesförare vad det gäller fotbollsanalys.

Men man ska tänka sej för, som så kallad förebild, innan man går ut i Landskronas enda (förlåt Skånskan) dagstidning och säger att man inte vågar gå ut ensam i stan. Det var en fotbollsspelare som gjorde detta.
Antagligen är han en som känner någon som känner någon som fått på flabben. Antagligen är han en som köper allt med hull och hår som står i tidningarna. Antagligen är han en som inte undersöker verkligheten.
Antagligen är han som tanten som nästan var nittio och blev intervjuad i gårdagens Landskrona Posten, det var bättre förr.
In my ass.

Ja ja ja, jag vet. Och jag är total motståndare till våld. Total motsåndare till huvuden som sticks i sanden.
Men det jag är mest motståndare till är människor som bara tycker utan att tänka, utan att undersöka.
Men jag startade en cykeltur 22.15 igårkväll, for genom centrum, genom öster och vidare till stationen. Såg en hel del människor. Ensamma, två och två, några med hundar, ett gäng på fyra killar med utländskt ursprung.
Och det var en hög och klar kväll, något blåsig. Inga polissirener, inga hundar som luktade till sej rädsla.
I alla fall inte som den rädslan jag kände i Vollsjö, där pyromanen härjade, där grannen blev knivhuggen och dräpt. Där pistolskott ljöd i natten. Där helylle svenska ungdomar misshandlade en äldre man i sitt hem. Där barn tog sitt liv. Där alla bodde på landet och var brunt svenska från skiten deras förfäder trampat i den skånska bördiga inavelsmyllan.

Och nyss läste jag om en 81-årig kvinna som blivit nerslagen. Det är för jävligt. Det händer skit. Man ska vara försiktig. MEN man kan gå ut ensam om man är en ung, vältränad fotbollsspelare. Och om man är en trettioåttaårig författare också. Men man ska givetvis vaka över sina steg.

Jag vet att Okkonen fick på truten på krogen. Jag vet inte varför. Men jag vet att slagsmål på krogen är en alldeles ny företeelse som uppfanns i Landskrona strax innan Sverigedemokraterna tog över folket och kylde ner den mentala istiden.

Detta var ett långt reklamstycke. Ett hål i huvudet där ljuset tar sej in kommer i slutet av oktober. Smygsläpp i Landskrona den 12/10. Stor släppshow på Victoria 30710, då kommer jag, Andrzej Tichy och L.T. Fisk att framträda, samt två till som ännu bara är halvklara.

Snart kommer jag (här på bloggen) att berätta historien om boken, och en del andra utflykter. Reklam på bästa sändningstid dygnet runt.