Ett hål i huvudet där ljuset tar sig in - ett

En gammal och en yngre men småfet flyttgubbe var verkligen beundransvärda. Tre trappor i det hyrda radhuset alldeles vid hamnen i Landskrona. Upp och ner for dom inte, tog det makligt bara, men avverkade flytten smidigt.
Det var första (och hittills enda gången) som vi använt flyttfirma. Men vi kändes oss tvungna, så många flyttar dom senaste åren, man får inte trötta ut sina vänner.

Jag har verkligen tröttat ut mina vänner på många olika sätt. Prata är inte förbjudet.
Men fyllor och pengar som aldrig eller för sent kom fram. Sånt är tröttande. Men det är många år sen nu. Nästan alla förändras och växer upp. Men det är svårt. Men man får inte vara feg.

Något om det ville jag skriva. Om vägen upp, lite tillbaka, men framför allt till ett liv man aldrig tidigare haft. Ett bättre.

Många böcker och filmer slutar vid en pärleport ... och sen levde dom lyckliga ...

Min roman från 2004, Och fortsätta vidare bort slutade på en Alkoholklinik, akutmottagningen i Malmö.
Jag ville inte att det skulle vara slut där. Jag ville inte att det skulle vara så enkelt.

Vi kom till Malmö och Limhamn i maj 2005. En fyra. Ett rum blev mitt arbetsrum.
Jag hade skrivit klart En sång för Sonny och Karola. Jag cyklade och stannade vid bänkar nära havet. Såg bron och flygplan.
Jag trodde att vi var lyckliga, vår lilla familj.
Jag trodde att vi var så lyckliga att jag skulle kunna skriva en roman om en lättölsalkis, att jag kunde skriva en roman om en man och en kvinna som hamnar vid ett stup. Ska vi hoppa?
Tillsammans, eller bara jag?
Jag visste inte siarens självförverkligande mardrömmar.

Nästa gång: Spanien. Högerregeln med mera.