Kvällarna där

Vi bodde på Regeringsgatan i Landskrona, Malin och jag. Jag var med i ett band som hette Maddys. Vi repade några gånger i veckan. Jag hade en portastudio. Kvällarna utan repor cyklade jag till Alléskolan där replokalen fanns, med några folköl och spelade själv, spelade in.
Det var 1991. Jag gjorde vapenfritjänst i Malmö. Jag spelade in låtar, skrev låtar. Ibland hamnade jag på Akropolis efteråt, kastade pil med Soffan, ibland Mattias.
Malin var praktikant på ett arkitektkontor. Vi åt plankstek på restaurang Chaplin emellanåt. Tog färjan till Köpenhamn då och då.

Då som nu. Det är inget nytt. Ny Demokrati var på frammarsch. Idioterna har alltid funnits överallt, kommer alltid att göra det. Vi måste bara låta deras röster vara tystare. Vi andra kommer alltid att vara fler. Man ska aldrig acceptera. Man ska aldrig säga: Men så är det ju, det finns inget att göra.

Jag är en moralist. Then he kissed me, den gamla Phil Spector-producerade låten blev såhär i min tolkning. Arg. Ung. Allvarlig. Begåvad. Präktig. Rolig. Rastlös. Törstig. Denna ständiga längtan vidare bort.

Idioter

När solen hälsar månen i staden där jag bor
Marscherar dom på gatan i stora svarta skor
Galna män i rockar grå
Sjuka män med hjärnor små
Och vi bara står och titar på
Idioter

Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Männen i kostymer ler så falskt och slugt

Dom skrattar lite rått dom som överlever är bra
Och dom andra kräken vill vi ändå inte ha
Sen så drar dom ut på stan
Dödar bögar och negerbarn
Medan vi sitter i träden och äter banan
idioter

Flickan mitt i ringen får ett tuggummi i sitt hår
Alla står och skrattar häller salt i öppna sår
Hon är liten hon är feg
Hon står och gråter står och ber
Medan alla andra bara skrattar och ler
Idioter

Solen försvinner men vi bara stirrar sjukt
Lärarna med piskor ler så falskt och slugt

Dom skrattar lite grann den flickan är ett spån
Flickans tårar rinner hon springer därifrån
Och ingen tittar snett dom tror att allt är rätt
Tror ni att den flickan har det lätt
idioter